Vi bodde inte långt från varandra i Mjölby, min gamle vän och bästa kompis Göran. Vi var grabbar i tioårsålder när vi första gången möttes på skolgården och insåg vårt gemensamma intresse i natur. Men vi gick inte i samma klass så först som trettonåringar, i första klass av realskolan, hittade vi varandra definitivt.
Jag var vänd mot naturen i sydost, det fantastiska Måndalen, med sin häftiga glaciala geologi vilken jag i och för sig inte hade någon aning om på den tiden. Jag kände hela vägen bort mot soptippen vid Bockarp och skjutbanan, landskapet i stort var nog, och djuren och fåglarna.
Göran bodde bara en knapp kilometer åt väster. Han var vänd åt andra hållet, mot Svartån och järnvägen, så där fanns marker och spännande miljöer som jag först 1958 kom i kontakt med. Det var Lokstallarna, "Hästholmabron och Svartåns mörka stränder; säregna nyheter, nästan hel okända för mig.
Jag åkte förbi på Ringvägen i Mjölby häromdagen, den nya alltså, den som inte var utbyggd på andra sidan ån i min ungdom. Jag såg den lilla gröna tunneln vika in.
Jag måste se hur det ser ut idag, tänkte jag.
Rostig räls och gråslitna syllar låg kvar som förr. En minimal sträcka av den normalspåriga järnvägen från Mjölby station till Hästholmen fanns kvar och så gjorde också bron över Svartån.
Området runt Svartån och Hästholmabron blev till ett livsavgörande kapitel för mig och också för Göran, tror jag. Det var här alltihop började, vårt stora naturintresse utvecklades och fördjupades.
Varenda meter av rälsen har jag balanserat på. Varenda syll har jag trampat.
Våra steg har balanserat över varje nit på Hästholmabron, uppe på bågen och på balkarna därunder, sju meter och mer över åns yta, i vågade och olagliga turer, ibland jagade av den tutande dieselrälsbussen på väg till Hästholmen eller Mjölby. Jag kan ännu minnas det stegrande dunket från rälsen som förvarnade om lämplig reträtt.
Några modiga gossar hoppade t o m från bron ner i ån, men där gick gränsen för mig.
Meningen med vår dåd var ändå inte järnvägen och järnvägsbron i sig, även om spänningen, lagbrottet och äventyret var en stor extra krydda. Det var mera otillgängligheten till denna undanstoppade vildmarksoas som fanns så nära staden, som drog.
Vårt "Undersökningsområde" var verkligen en veritabel vildmark, nästan oåtkomlig och tät alldeles ovanför Svartåns strand.
Vi skapade under realskoletiden under ledning av vår eminente mentor och biologilärare Sven-Erik Fransson ett "Undersökningsområde" mitt i vildmarken. En plats för fällfångst av smådäggdjur, insektsinsamling, holkuppsättning, florainventering med mera, som också ledde till djupare studier och specialarbeten.
Jag ser när jag nu går här igen, att vildmarken består, nästan mera oåtkomlig idag, när vägen över Hästholmabron är för evigt stängd.
Minnen och nostalgi sköljer över mig. Jag går längs den korta spårresten och ser att det mesta är igenvuxet av buskar och träd som inte fanns då. Järnvägen till Hästholmen är idag, med undantag av dessa ynka hundra meter, för alltid bortbruten och överbyggd av asfalt, industri, villaområden och jordbruksmark hela vägen till Ödeshög och Hästholmen.
Men bakom buskarna och träden anar jag de sprängda bergen på båda sidor av rälsen, likt en ravin. Klippväggar som jag då tyckte var skyhöga tycks till idag ha krympt väsentligt i höjd. Det var där, förresten, som ett par av grå flugsnappare varje år häckade med sitt vackert "spunna" bo med fem brunfläckiga ägg. Det som vi alltid försökte ha koll på varje vår på samma sätt som ett återkommande inslag.
Och ännu idag finns strimsporren kvar som en rest från en svunnen och aktiv järnvägstid. Jag finner några exemplar precis vid staketet till den avstängda bron.
Nästan sjuttio år har gått!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar