Vi åkte till den lilla myrgölen Järplången på Ödeshögs häradsallmänning idag. Tanken var att försöka hitta orkidén Myggblomster, Hammarbya paludosa, som växer där sedan lång tid tillbaka.
Själv besökte jag platsen som tidigast på 1980-talet och många gånger efter detta. Senast gjorde Kjell och jag ett besök sommaren 2024, eller var det 2023, åren går förtvivlat fort, då vi tyvärr bara återfann ett enda exemplar och samtidigt kunde konstatera att gungflyet var på väg att växa igen helt av björk, pors och vass.
Detta måste dokumenteras bestämde vi då, och idag blev det av.
En pärs kom det att bli för oss fem att vandra ut över det svajiga myrflaket som varken bar eller brast. Med undantag av den betydligt yngre Kjell var projektet naturligtvis ett vågspel för folk i 80-årsåldern; kanske på gränsen till dumdristigt. Men letade gjorde vi, både intensivt och utmanande.
Kjell letar.
Sverker letar.
Karin letar.
Själv letade jag också, strumplöst i gympadojor såsom jag lärt mig vid Tåkern, stödd på min silverkrycka vilken då och då försvann ner genom vitmosseflaket, till slut i hela sin längd och ända ner till axeln i ett bottenlöst hål. Där gick gränsen. Att kalla äventyret både dyigt och blött blev bara förnamnet; det lutade alltmer mot att vara - farligt. Min kära antikkäpp räddade jag ändå, långt där nere ur träsket och sen satte jag mig att pusta ut i torrmossan längre upp mot backen, trött och sliten.
Lars då? I sin botaniska iver försvann han längre bort från oss och efter ett tags tystnad kallade han på oss med hjälplös stämma. Han satt fast, djupt rotad i träsket upp till midjan utan en chans att komma upp. Som i ett skruvstäd satt han och vi kunde inte få loss honom på något vis, trots framför allt Kjells enträgna försök. Lars egna krafter tröt alltmer och till slut fanns ingen annan utväg än att kalla på professionell hjälp från Ödeshögs räddningstjänst för att rädda situationen.
De kom ut mangrant med bilar, båt, släde och ambulans och till slut lyckades manskapet med rep om hans midja få upp honom på en räddningssläde och ro honom i hamn. Detta blev minsann en historia att minnas.
Efteråt, hemma i köket hos Lars, talade vi om allt som hade hänt, till en kopp kaffe ur den termos som aldrig kom att nyttjas vid Järplången.
Det blev ett filosofiskt samtal om de tankar som rör sig i huvudet när något skrämmande, oväntat och oförberett händer. Tankar kring utsatthet och hjälplöshet. Detta gick ju bra till slut, men det kunde ha slutat värre. Ordet tillsammans fick extra tyngd. Ensam är inte stark.
Om ni uppfattat historien rätt förstår ni säkert också att den lilla fina orkidén myggblomster som vi eftersökte hamnade i bakvatten. Vi fann inte något enda exemplar trots att vi letade tämligen noggrant innan allt det där andra hände.
Detalj ur mitt skissblock från den 28 augusti 1996.
Arten myggblomster är liten, blott halvannan decimeter som högst och svår att hitta, enfärgat gulgrön som den är gömd i vitmossans mosaik, så helt kört är det säkert inte med kärret Järplången, men visst känns det som att dess historia närmar sig slutet just här. Vi är heller inte de som ska fortsätta sökandet, någon annan får ta över. Nästa tisdag tar vi något enklare!
Tack till Ödeshögs räddningstjänst och ambulanspersonal som tog hand om oss så föredömligt och vänligt! Ni räddade oss bokstavligt!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar