Stigen är hårdskarad och jag glider mer än går. Det är brant och av trätrapporna under den djupa snön finns inte ett spår. Några vintermyggor dansar i en solglimt, smältvatten börjar porla och en trädkrypare filar från bokskogsreservatet på andra sidan staketet. Jag är på väg nerför backen till den vilda vätterkusten vid Ellen Keys vackra italieninspirerade villa Strand på Ombergs södra sluttning. Har du inte varit här förut ber jag att få rekommendera ett besök å det varmaste. Nej förresten. Det går bra så här också; en härlig vinterdag. 
Jag har tänkt känna lite på isen. Det verkar ju nu som att hela Vättern faktiskt ligger; men ändå. Andra har tänkt samma sak. Jag följer spåren som går ut längs stranden längs den vackra iskanten. Det glittrar och droppar. Solen kastar reflexer mot mina ögon från iskanter och vattenpussar. Färgen går från grått till turkos. Det är vackert och ljust så mina ögon tåras.
Jag har som mål att försöka komma ut till grottorna: Rödgavel och Fläskahålet. Jag vet att andra har varit där alldeles nyss. Men de var bättre utrustade.
Jag vandrar visserligen med broddar på fötterna, isdubbar runt halsen och luftig ryggsäck på ryggen men saknar ispik och jag vågar mig aldrig längre fram än till udden där borta efter inte mer än knappt hundra meters långsam promenad. Där är isen blöt och något sänkt. Råkar och drag är svarta som vattnet. Nyis och omfryst is. Jag är försiktig och stannar. Jag tänker inte ens tanken att ta mig vidare; inte ensam och utan adekvat utrustning!
Här tar min vandring slut idag. Jag är inte tillräckligt bra utrustad för att treva mig vidare över svartnande, nylagda isråkar, för att våga ta steget ut till Ombergs grottor.
Jag vet att några redan har varit där, men då med bättre förberedelser.
Men snart hoppas jag det blir min tur igen. På allvar. Det var fjorton år sedan senast.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar