Jag reder mig ett bo i vassen..
Vid en läkant i söderläge viker jag till en bädd som skyddar mot snötäckets underkyla. Där lägger jag mig ner, tillbakalutat och ombonat och blundar och försvinner från världens bekymmer. Det är så oerhört tyst och fridfullt, inte ett mänskligt ljud över huvud taget, allt jag hör är vassrörens rassel i den mjuka nordvästvinden och små subtila pipanden som jag först undrar över innan jag inser att de kommer från min egen andning. .
Över himlen vandrar korparnas läten: skorr, klang och smack. Ständigt dessa korpar över vinterns slättsjö på nära eller milsvitt avstånd, genomträngande och ekande mot berget.
Jag tror jag somnar en stund i stillheten. Solen värmer slutligen mina ögonlock och färgar ljuset blodrött. I glipan lyser himlen bländande turkost. Just då jag tittar upp igen passerar fladdret av en lärka. Moltyst, sökande barmark som inte finns beskriver fågeln en båge bort mot det blå berget och suddas bort av avståndet igen.
Men nya lärkor anländer efterhand, de kommer en och en, penetrerande vinterlandskapet med spejande ögon och subtila läten, tonlöst rullande och skorrande, vilka kräver erfarenhet för att uppfattas och tolkas som vårtecken.
.
Jag har skidor på fötterna. .
Det är smala längdåkningsskidor med orangesvarta spännskor. Jag köpte setet en vinter för femton år sedan och på ett rack i garagetaket har de legat sen dess. Skorna var tillplattade och dammiga. Jag hittade dem under bråten till slut. .
Nu stapplar jag fram i Renstads vasskanal rakt ut från Stugan, genom vassbältet på isigt nattfryst och glänsande snögolv där endast rävarna gått framför mig. Det var länge sedan och jag har svårt med balansen. Skidorna skär ner åt höger och vänster och flera gångar är det stålstavarna som räddar mig från fall. Jag känner mig som den snart pensionerade nybörjare jag faktiskt är. .
Mina axlar får bära mycket av ansvaret när benen sviktar och jag tänker på alla oerfarna som vågar Vasaloppet och sänder beundrande tankar till elitskidåkarnas framfart i det nyligen avslutade vinterOS. Hur kan de? .
Vassen mognar nu på vårvintern. .
Vipporna försilvras av tusentals hårpenslar som ska bära iväg de små fröna i vinddraget. Aldrig ser vassen mjukare och skönare ut än så här.
Jag finner mycket överraskande och positivt flera flockar av skäggmes. Jag som trodde det var över. Fåglarna verkar vara i fin form och fröbordet är dukat.
Men av andra tättingar är det tomt och tyst. Inte en enda blåmes eller sävsparv noterar jag. Det har varit en svidande vinter för många arter men som sagt, känner jag enorm glädje över skäggmesarnas tålighet. Det bådar verkligen gott för framtiden. Ännu en nålsögevinter har snart passerats, anpassningen förstärks och genbasen härdas.
Jolsterns frukter är mjuka..
Tåkerns vassbälte är ett av de största i Europa, och bjuder som alltid på spännande upplevelser: vasspindlar som trevar sig fram över snötäcket, varfågelns skafferi med ett upphängt sorkskinn, en fjäderhög av skäggmes, där blåhöken - den som jag ser segla därborta i soldiset är orsaken.
Jag kittlas av de mjuka och hårade fröna från jolster, vass och smalkaveldun, tre skilda arter växter, som har den gemensamma fröspridningsstrategin, att under vintern hålla hårt i sin avkomma ända tills vårvindarna erbjuds möjligheten att stå för en avgörande insats.
Allt detta har jag nära. Alldeles runt hörnet. Med ständig variation är Tåkerns vass en rikedomskälla att ösa ur.
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar