Vi smyger sakta och tyst ner längs stigen till Stugan. Vi är på spaning efter vårens första snokar, Ulla och jag, men vi smyger förgäves, inga snokar finns på plats.
Troligen är det ännu för kallt i backen och även om solen värmer något är det bara fyra grader luften.
Vi slår oss ner vid mina gistna trädgårdsmöbler och dukar fram fika medan sädesärlan tjirpar från tegeltakets nock. Ytterligare två ärlor huserar borta vid diket under bron mot dasset och ännu en kommer flygande över. Det är deras tid nu.
Hämplingen sjunger och gulsparven och lärkorna och pilfinkarna och stararna och bofinkarna och mesarna förstås, viporna visslar där ute över åkrarna och rördromen tutar från sjösidan och plötsligt på åkern framför Stugan på andra sidan vägen bara, kommer dessutom två storspovar i underbart spel och fyller ut konserten.
Vilken lycka!
Om man kan kalla fågelsång jublande så är det just storspovens flöjtande spel som står för det perfekta exemplet, och över sånt blir jag så lyrisk, och minns min barndoms Östgötaslätt; den med spelande storspovar överallt.
Det här paret, ty jag förmodar att där finns en kontinuitet eftersom storspovar kan bli så gamla (upp emot 30 år), har funnits i området åtminstone en handfull år tillbaka. Jag har sett dem vid Runnestad, Åsen, Bankängen, Särtzhöga och/eller som just nu, här utanför Stugan.
Nu gäller det att var observant med att försöka finna ut mera exakt, så att bonden som brukar marken i år kan få en chans att styra undan redskapet.
På hemvägen, en dag före mitt eget mediandatum, är den på plats också - stenskvättan.
De underbara vårtecknen droppar in så där härligt förväntat.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar