När vi åker ut till Svanegården vid Tåkern för att fira lillsyrrans födelsedag regnar det tätt. Snödrivorna har märkvärdigt snabbt försvunnit från slätten och ersatts av djupnande vattenpölar.
- Det var det bästa som kunde ha hänt, säger Arne. Det var ju kruttorrt i jorden innan och att då först få en decimeter snö som långsamt smälter ner och sen ihärdigt och fint regn på det räddar ju hela vårsådden.
Jag har sått lin här ute på åkern. Det blev bråttomläge innan påskens väderprognos och nu känns det bra, fortsätter han. Och regnar det nu och skörden blir bra har vi ju alla glädje av det.
- Men tofsviporna då, vädjar jag. De som var tidiga och ruvade sin första kull mitt i vintervädret.
- Äh, dom lägger ju bara om, svarar Arne, dom är vana.
Och det ligger faktiskt mycket i det Arne säger, det måste jag tillstå nu efteråt, när jag ser de tidigare så vårtorra markerna fyllas av en härlig väta.
Det blir bra så här. Den kommande grönskan med alla växter, insekter, fåglar och djur behöver rotblötan.
Och ja, tofsviporna lägger om, det vet även jag.
- Det är ändå skönt att våren återtar kommandot så rappt, menar jag och får medhåll av Arne som också ser fram emot den värme som förväntas återkomma i mitten av veckan. Härligt! Vi är överens. Våren går vidare och nysådden gror.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar