måndag 9 april 2012

9 april - Tuktat påskväder

.
Påsken i Ödeshög år 2012 kommer att listas som en av de vädermässigt sämsta. Det började redan på långfredagens förmiddag med ett tätt ihållande kallregn som alltmer gick över i blötsnö.
Min far och mor vågade aldrig ge sig iväg till oss från Linköping eftersom det allmänt varnades för att ge sig ut på vägarna i centrala Götaland och de valde rätt, ty mot kvällen yrde snön ner i bitande norvästvind, virvlade och drev och gjorde allt resande livsfarligt.
Nu kändes det inte längre som ett aprilbakslag. Nu var det plötsligt midvinterkänsla - januari.


De nyplanterade penséerna på det vita trädgårdsbordet hade blivit till ett annorlunda påskägg i lördagsmorgonens bistervinter.


Jag fick börja påskaftonens morgon med att skotta. Minst en decimeter nysnö hade fallit under natten och drivorna var höga mellan husen.





Påskasnö.




Frusna påskliljor.


Redan mitt på dagen strålade solen från knallblå himmel och snön suckade och sjönk ihop. Men i skuggan stannade minusgraderna hela dagen.


- Jag måste åka ut en sväng för att se hur det står till, säger jag till familjen.


- Ja, gör det du, medan vi tar med alla småbarnen ner till torget och dansar runt påskträdet, svarar Ulla.



Koltrasten sprätter i lövet. Den hittar alltid något att äta och är van sen tidigare. Talgoxe och blåmes sjunger för fullt. De är också vana. Till och med bofinkarna snärtar till med lite sång mellan varven; sitter i bokarna på Ombergs södra sluttning och värmer bort snökylan i solen.


Blåsipporna hukar, nötväckan rullar och en ormvråk kommer över trädtopparna. Den blir extra vacker i det underifrånstrålande snöljuset. "kjeee", ropar den, flyger bort längs sluttningen till en lärk där ännu en ormvråk sitter och påbörjar uppvaktning och avslutar med parning; mitt i värsta vintern!

På slätten är det ödsligt och tyst. Jag hittar lärkor, återigen i flock, sällskap av grågäss och någon enstaka trana som spetar i drivsnön; ser några brunhökar långt därute över vassen, men inte en enda tofsvipa, de verkar ha flytt undan ovädret för gott.




Tofsvipor som häckar i drivsnö. Honan i bakkant ligger och ruvar medan förgrundens hane ligger trogen vakt.


Men senare, först vid Charlottenborgs strandbete och senare på ett plöje utanför Stugan hittar jag några tofsvipor. Det är två par. Det är de som aldrig kunde ge sig undan. De som var tidigt ute med häckningen och redan hade ägg i redet. Nu håller jag tummarna förstås för att de två häckpar jag ser ska rida ut vinterstormen trots allt.


Det är tufft att vara i frontlinjen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar