"Sly i - ju i", låter det upprepat uppe från himlen och jag spanar uppåt mot de låga molnen. Efter en stund ser jag dem, de fåglar som jag redan visste var kustpipare.
De är två och de kommer sträckande med god fart på hög höjd mot väster. Med nästan 100 km/h kommer de att vara framme någonstans vid Västkusten redan om ett par timmar och vem vet, de kanske har sträckt nästan hela vägen ända från den sibiriska tundran innan dess. De kan de där stora vadarna!
Som två liade skäror passerar de sekundsnabbt över mig och vore det inte för lätet hade jag inte kunnat artbestämma dem och knappast ens kunnat göra upptäckten.
En av de vackraste fåglar jag vet är kustpiparen i häckningsdräkt, så som man kan se den vid sällsynta inlandsbesök om våren, då den är på väg till Nordasiens tundra. Jag minns en dimmig morgon i maj en gång för många år sedan när två kustpipare i full vårdräkt stod på ett av skären i Vättern utanför Sverkerkapellet. Det var en syn för gudar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar