13 september - Båt på Sommen

Vi tuffar ut från Helgebo med kurs på Svalön. En liten utombordare skjuter på i tre knop medan seglet ligger inpackat på bommen trots god vind. Yngve och Gunnel har nämligen två landkrabbor, Ulla och mig, med ombord och försiktigheten är förlåtande vänlig.

Vi har till och med inmundigat det första kaffet till så kallad bryggsegling, allt för att få en mjuk tillvänjning.

. - Det här blir nog sista resan för i år, säger Yngve, med undantag för färden till uppställningen vid Andersbo. Så styr han ut på fjärden längs Torpöns norra strand.

.

Svalberget reser sig som en brant vägg ur sjön. Här häckar korp och kanske pilgrimsfalk.

.

Uppe på Svalbergets topp tårar vinden våra ögon.

.

Vi går med skvalp i ryggen eftersom vinden är nordostlig och kommer runt udden där Svalberget reser sig ur sjön. Vi förtöjer och går iland. Sen vandrar vi upp över lavhällarna mellan resliga furor och kommer upp på krönet med den vidunderliga utsikten sydostut. Långt i fjärran anar vi Asbys blånande skogar. Vinden ligger på och tårar ögonen.

Utsikten från Svalberget är imponerande.

På vägen upp har vi fyllt våra händer med söta lingon, smakat på en mild kremla, doftat in pors och tallbarr och fått läpparna färgade av sommarens sista blåbär.

Jag ser en storlom simma därute genom disigt sömniga ögon.

Tillbaka på båten lagar Gunnel till en gryta och därefter somnar Yngve och jag i doftande ljung medan lommen ligger på blankvattnet och spanar vaksamt. Jag ser den dimmigt i ögonvrån.

Trista rester från slarviga sommargäster. Varför?

Eftermiddagskaffet tar vi på Lövön utanför Arnäs. Vi vandrar runt bland sommarens badrester. Grillplatserna ligger tätt och med dem tyvärr också bedrövliga rester.

.

Sumpsnäckan, Viviparus viviparus, föder levande ungar, vilket det vetenskapliga namnet just säger.

Notblomstren, Nordens vilda lobelia, står ännu käpprakt stolta men tomma och sumpsnäckornas skal vitnar bland stenar där vattenytans skräddare förankrat sig i lä.

Sommens stränder är starkt bebyggda. Jag blir återigen överraskad av tätheten och synligheten från sjösidan och kan inte låta bli att undra över hur det har kunnat bli så här. Även på relativt små öar finns stugor, lusthus och bryggor och mycket är helt strandnära.

.

Hur kan man få bygga så här - och så fult?

Stränderna har därigenom ett "kontinentalt snitt", ty här har verkligen det privata ägandet inskränkt tillgängligheten för det allmänna i stor omfattning enligt min personliga uppfattning, men därom är vi alla inte helt överens, det vet jag med bestämdhet i dagar som dessa, när suget efter egen strand är stort och de flesta kommuner gärna vill bjuda på möjligheten och sätta strandskyddet på undantag. Det är en ny politik numera och många vill vara med om att dela på kakan som bjuds.

Hemresans svarta sjö.

Hemresan bjuder på svartnande vatten och motsjö. Sex tranor tar vägen söderut rakt över sjön och vår båt. Sommarsjön, går mot höst.