11 september - En sten i min hand

Jag håller en sten i min hand. Det är en vanlig sten, av urberg, men slipad äggrund av vatten och .... med en mjukhet som en lanolinkysst kind.

Den låg i ett av schakten, vid de arkeologiska utgrävningarna i Hästholmen. Jag fann den igår och smög försiktigt ner den i fickan, så oförargligt men möjligen otillbörligt.

Men en vanlig sten, det gör väl ingen skada.

Jag har på känn att det ändå inte är en "vanlig" sten. Så ovanligt rund och mjuk måste den ha hamnat där med någons vilja, som ett minne, en tröst, en leksak i putan. Den låg där bland skörbrända ben från bronsålderstid och ville bli sedd, ville tas om hand igen efter tretusen långa år i jordigt mörker. Den måste ha legat i händer för länge sedan. Jag känner det så väl. Den passar så bra.

Strax skulle den åter ha myllats, ratad av proffsiga ögon, men slutligen sedd av ett i ämnet otränat men på annat sätt känsligt öga och därför åter i ljuset, med fantasins vingslag berättande en möjlig historia.