19 december - "Överraskningar hela tiden"

.
"Det är överraskningar hela tiden", säger en av killarna som jobbar runt ateljéhuset, avloppsstammar som går kors och tvärs och många gånger är igensatta, primitiva kullerstensgrunder, farligt ruttna elledningar, vattensjuk mark och rostiga vattenrör.

Idag grävs en vacker emaljerad skylt fram. Den ligger långt nere i jordmassorna under mitt kontorsfönster intill husväggen. Jag tar hand om den, tvättar och putsar. 
Det är en reklamskylt för ett gammalt försäkringsbolag: "Svenska Veritas". 

Jag söker på nätet och finner att detta försäkringsföretag existerade åren 1921 - 1937 varefter det tydligen försvann för gott. 
Möjligen kunde jag således inte hela historien om ateljéhuset, jag trodde nog så, men kanske har här funnits även ett försäkringskontor några av åren under mellankrigstid, i så fall ytterligare en av många olika branscher i detta besynnerligt mångsidiga hus.

Skylten hade uppenbarligen gjort sitt, företaget upphörde eller flyttade och den kastades i gropen av någon. Idag, ett knappt sekel senare, kommer den åter upp i dagsljus. Det är en vacker och "påkostad" skylt, bukig och av tjock plåt och den är emaljerad i vitt och blått. 
Den får med värme plats som ett monument i min ateljé. Historien har bara tagit en liten paus.

18 december - Bök och stök vid ateljén

.
Det bökas och stökas utanför min ateljé. Det har hållit på någon vecka och det sägs, vilket jag hoppas, att det ska bli färdigt till jul.
Min "Ateljé Gebbe" ligger i markplan i ett av Ödeshögs äldsta hus, det s k "Tingshuset", en byggnad troligen från 1700-tal som jag hyr av kommunens bostadsbolag.

Redan när jag kom in som hyresgäst i början av 80-talet upptäcktes vid renovering att allt är gjort av dymlat timmer med varvad halm och lera som isolering samt vassmattor och lerputs i ytterväggarna. 
Tingshus heter det därför att det fungerade som utlokaliserat sådant några gånger på 1800-talet och ett häkte fanns på gården, vilket tyvärr revs när ett nytt grannhus var i behov av parkeringsplatser. Under årens lopp har här varit ett tjugotal olika verksamheter fram till det att jag gick in som hyresgäst. Sen dess råder viss stabilitet!

Jag har flera gånger fått erbjudande om att köpa fastigheten men jag har tackat nej varje gång. Gissa om jag är glad för det idag. Tre externa bostäder i våningarna ovanför mig har varit det som fått mig att avstå eftersom jag inte är intresserad av att bli hyresvärd och det som hänt det senaste året har fått mig att sucka av lättnad.

Det mesta i huset är och har varit under åtgärdande någon tid. Det började med avloppsstammar, därefter fjärrvärmeproblem, ett helt nytt yttertak och nu senast uppgrävning runt om hela grunden för att åtgärda grava fuktskador.

Mannarna som är här stöter på det ena efter det andra. Det är så med gamla hus. Halva källaren är således byggd direkt mot backen med bara bärande stenfot vid hörnen och vatten har stått i direkt kontakt med källaren. 
Det bultas, bankas, borras och grävs här utanför för fullt just nu och jag flyr fältet när jag kan.

Nu är det dags igen. Det bullrar och skakas så förbaskat. 

27 augusti - På skogen

.
Kantarellerna lockar. De är min ambition idag eftersom jag väntar vänbesök till kvällen. 
Kanske står det några att finna runt Almatorpet?

En vagt anad stig leder in från grusvägens knaster. En rostig hink hänger på tork vid grindstolpen. Allt är bortrivet och övervuxet. Den synliga entropin härskar. 
Runt omkring finns goda svampmarker. Här har jag varit många gånger förut.

På skogen är det torrt. I den lilla skogsbäcken finns inte en droppe vatten och redan börjar gula löv dala ner från björkarna. Det knastrar när jag går.

Vildsvinen har bökat i gläntor och under grantätningar. Det är nytt sen tio år tillbaka. Grisarna förändrar verkligheten och jag tror mig förstå att här i skogen gör detta mera nytta än skada, och när jag säger så är det förstås alltid det mänskliga perspektivet man utgår i från; för naturen självt kvittar sådana resonemang förstås lika.

I en solglänta där mossan ligger orörd finner jag knärot. Två kvadratmeter domineras av gammelskogens egen orkidé och jag räknar till hela tjugotvå ståndare, överblommade visserligen, men likafullt vackra och nere i förnan breder de hjärtformade och ådriga bladen ut en nästan heltäckande matta som laddar för kommande års behov och skönhet.

En handfull älgflugor på ryggen får man stå ut med och en hink full med kremlor och soppar blir det ändå till sist, som lagas till stuvning i krustader när mina gamla barndomskompisar senare om kvällen är på besök. 
Kantarellerna får dröja ännu en stund i väntan på regn.

12 februari - Skeppsmask

.
När Morgan och jag häromveckan vandrade runt på Falsterbonäset fann vi att en stor trädstock som låg uppspolad på stranden var kraftigt angripen av skeppsmask. Detta förvånade mig något eftersom jag tror mig veta att skeppsmask inte ska förekomma i Östersjön.

Trästocken som var svårt angripen av skeppmask vid Falsterbo den 31 januari 2013.

Nu har jag sökt lite i ämnet och funnit intressanta uppgifter om att arten under 2000-talet har börjat sprida sig också in i Östersjön, framför allt i dess södra delar på grund av klimatförändringar som dels gör att Östersjöns vattennivå höjs och att bräckvattnet därmed blir allt saltare, dels att vattentemperaturen ökar.
Vårt fynd är alltså ett synligt bevis på detta.

Tidigare har således Östersjön varit en frizon från denna träätande mussla till gagn för den marina arkeologin; skeppsvrak har kunnat ligga kvar opåverkade i århundraden, se t ex regalskeppen Kronan och Wasa och mängder av andra träfartyg. Så är det inte längre, tyvärr. 
I Sverige har forskarna hittat skeppsmask runt Skånes kust fram till Ystad. Ett liknande mönster finns även i Danmark och Tyskland. 

- Vid Rügen har skeppsmask angripit vrak som legat oskadda sedan trettonhundratalet och nu ser vi angrepp också i Sverige, säger Christin Appelqvist. (saxat ur DN)

Där skeppsmasken förekommer äts allt trä upp med förvånande snabbhet. Virket undermineras genom tätt gnagda kalkinlagrade gångar och faller snart sönder.

Skeppsmask, Teredo navalis alternativt Nototeredo norvegica, är en mussla med utdragen kroppslängd, upp till 20 - 30 cm (> 60 cm). I huvudänden har den två små skarpa rester av sina musselskal vilka den använder till att borra sig framåt med, och samtidigt äta mjukt saltvattenmättat virke. Vattnets salthalt är avgörande för artens förekomst. Den har sitt ursprung i Stilla havet och Indiska Oceanen och sprids fortlöpande av mänsklig marin verksamhet.

Träbit med gångar av skeppsmask som jag samlat in vid Sumatras kust.

Tidigare har jag själv sett angripet virke av skeppsmask i Indonesien. Där är det förstås betydligt vanligare, eller snarare regel, då man strandfyndar.

Nu har jag sänt ett mejl till forskaren Christin Appelqvist om fyndet vi gjorde. 
Svar senare samma dag: 

"Hej Gebbe,

Tack för ditt mail. Det var roligt att du kontaktade mig och trevligt att läsa din blogg. Ett litet fel hittade jag dock och det var att det står att jag (forskare) hittat skeppsmask ända till Ystad. Jag har haft träpaneler från Strömstad - Ystad i många år men får inga angrepp längs Skånes sydkust, inte heller i Falsterbokanal. Den sydligaste lokalen för angrepp är Klagshamn söder om Malmö.

Den vackra stock du hittat har förmodligen fått sina angrepp någon annanstans och sedan drivit med strömmarna och strandat på Falsterbo. Det är först när man hittar levande skeppsmask på fasta träkonstruktioner eller i mitt fall hängande träpaneler i rep som är förtöjda i bryggor, som man kan säga något om själva utbredningen.

Så om du hittar attackerade bryggpålar eller liknande söder om Klagshamn och vidare längs sydkusten får du gärna rapportera det till mig :)

Välkommen åter om du undrar något mer över dessa fascinerande djur.

hälsningar Christin"

Jag blir naturligtvis mycket glad över att få ett så snabbt svar och härmed skickar jag Christins uppmaning vidare via min Naturliga dagbok för alla er andra att reagera på. Här är adressen:

Christin Appelqvist PhD student

Dept. of BioEnv - Tjärnö

University of Gothenburg

Tjärnö

452 96 Strömstad

Sweden

Tel:     +46 31 7869668

Christin.Appelqvist@gu.se

www.bioenv.gu.se

19 april - Kobra-TV vid Avebury och så även jag

.
Där har även jag varit och tecknat, konstaterar jag, när vi får följa ett konstnärspar som går runt bland stenarna, tecknar, registrerar och skapar konst av det hela som ett väsentligt inslag i kulturTVprogrammet Kobra.

Det var ganska länge sedan nu, någon gång i början av 80-talet, som vi hälsade på våra goda vänner Sue och Mike och besökte den berömda stenringen vid Avebury i södra England.
Jag hade med mig en teckningsbok och pennor av kol och rödockra och vandrade runt i den fantastiska miljön och dokumenterade, sökte filosoferande ensamhet mitt i det turistiska och samtalade med stenarna medan jag tecknade.



Aveburys stenring är från ca 2 600 år f. Kr.; en period mitt i brytningen mellan yngre stenålder och bronsålderstid i det som idag är England. Det är en kultplats av stora dimensioner, ett trettiotal mäktiga block som är uppresta i en stor ring på en öppen plats av mer än 11 ha storlek.
Som en europeisk kulturyttring på denna breddgrad är Aveburys monument av förvånande tidighet. Jämför till exempel med våra nordiska domarringar och skeppsättningar som är ungefär tretusen år yngre och av en helt annan dimension och sort.
Megalitsamlingen är också både större och äldre än Stonehenge som ligger ganska nära, men den är däremot betydligt mindre känd i allmäna kretsar.

Aveburys stenring grävdes ut ordentligt först på 1930-talet och många av de då tyvärr krossade och förskingrade blocken återupprättades till sin forna glans.
Idag besöks platsen av tusentals turister varje år, många av dem med ockultism i sinnet.



Det blev ett oförglömligt besök också för mig och jag tänker än idag ofta på det privilegium det är att faktiskt ha varit där, på plats.



TV-programmet Kobra igår kväll handlade om konst i mystikens och ockultismens gränsland och trots att jag inte är speciellt lagd åt det hållet, så kände också jag de "mäktiga krafterna" i stenarnas närhet den gången jag satt där funderande i skuggan med min teckningsbok i knäet.

Men inte blev det något TV-program med undertecknad inblandad den gången i - int!
Jag var nog för tidigt ute, eller så är jag väl inte tillräckligt mystisk av mig.

7 september - Utgrävning vid Vadstena

- Vi gör utgrävningar för den nya förbifarten runt Vadstena, säger arkeologen Emma från Länsstyrelsen. Och just här går jag ner lite djupare för att sålla fram möjligt material. Annars ser det mest ut att vara med sten återfyllda brunnsgropar i just det här schaktet.

Arkeologen Emma.



















Jag har stannat till och svängt tillbaka på vägen hem från Motala. Mitt intresse är väckt, arkeologi har jag alltid varit "lite avundsjuk på", och jag vandrar ut på åkern där en grävmaskin arbetar tillsammans med arkeologer från Länsstyrelsen i Linköping för att göra slututgrävning inför det planerade vägbygget runt Vadstena.
Man skrapar rent från matjorden och skapar ett tvärsnitt över stenskramlen för att se djupet i lagren. Allt är "pinnat" och fotograferat, det gjordes tidigare med kameran upphissad i en kranbil, berättar Emma bjudsamt.

- Får jag ta några kort och kanske skriva om det hela i min blogg, frågar jag en man vid sållbordet då jag anländer till platsen.

- Du får fråga Emma, svarar han. Det är hon som är chef.

Arkeologiskt arbete pågår.

Till Emma har jag alltså vänt mina steg. Hon får prata färdigt i telefonen först men sen berättar hon vänligt och självklart om projektet.






















- Se här, säger Emma och håller fram handen, vi har funnit lite köksavfall i alla fall, ben möjligen från fågel och lamm, annars är det kanske inte så mycket just här. Vi får väl se på de andra två platserna som vi ska undersöka, bland annat kommer ju vägsträckningen att gå i nära anslutning till ett järnåldersgravfält.

Vad har du för adress till bloggen, frågar hon sen. Jag måste väl läsa vad du skriver.

- Välkommen in, säger jag och åker själsligt och socialt upplyft vidare över den soliga slätten.

11 september - En sten i min hand

Jag håller en sten i min hand. Det är en vanlig sten, av urberg, men slipad äggrund av vatten och .... med en mjukhet som en lanolinkysst kind.

Den låg i ett av schakten, vid de arkeologiska utgrävningarna i Hästholmen. Jag fann den igår och smög försiktigt ner den i fickan, så oförargligt men möjligen otillbörligt.

Men en vanlig sten, det gör väl ingen skada.

Jag har på känn att det ändå inte är en "vanlig" sten. Så ovanligt rund och mjuk måste den ha hamnat där med någons vilja, som ett minne, en tröst, en leksak i putan. Den låg där bland skörbrända ben från bronsålderstid och ville bli sedd, ville tas om hand igen efter tretusen långa år i jordigt mörker. Den måste ha legat i händer för länge sedan. Jag känner det så väl. Den passar så bra.

Strax skulle den åter ha myllats, ratad av proffsiga ögon, men slutligen sedd av ett i ämnet otränat men på annat sätt känsligt öga och därför åter i ljuset, med fantasins vingslag berättande en möjlig historia.

10 september - Arkeologisk utflykt

Barnen är klara för cykelfärden till Hästholmens hällsristningar och arkeologiska utgrävningar.
.
Jag får förtroendet att följa med Ullas klass ner till de pågående utgrävningarna vid Hästholmen idag på morgonen. Vi cyklar dit längs cykelvägen den förträffliga, på ett led, med mig först och Ulla sist. Vägen är asfalterad och går nästan spikrakt eftersom det är den gamla banvallen mellan Hästholmen och Ödeshög som är grunden.
Den var jag med och kämpade om att få behålla för snart tjugo år sedan. Det var lycka det, att vinna den kampen och rädda undan stråket från uppodling och oåterkallelig förlust. Cykelvägen är kantad av alla olika slags träd. Rönnar och olvon är mogna, vildapel och päron är på gång.

Lena tar emot oss med berättelser om bronsålderns hällristningar som vi sitter mitt ibland.

Vi blir först mottagna av Lena från Länsmuseet som tidstypiskt klädd tar emot oss på berget med hällristningar strax söder om samhället. Hon berättar om livet och tiden på bronsåldern för så där tretusen år sedan medan vi sitter på den lavvattrade hällen mitt bland skepp, skålgropar och yxor och lyssnar till historien i underbart sensommarväder.

Barnen är lågmälda och andäktiga. Medan vi sitter där kommer sparvhökar och ormvråkar på sträck över oss, kanadagässens band vandrar längs horisonten, luften är full av ärlor och ladusvalor och två korpar ropar över berget i norr. Vindkraftverken i närheten susar stilla och blåhallonen är mogna att avnjutas.

Rickard, som är arkeolog, visar oss utgrävningarna och fynden därifrån.

Sen tar vi oss vidare bort till själva utgrävningarna. Ödeshögs kommun är angelägen om att skaffa sig mera tomtmark för kommande villabebyggelse och i förarbetet för detta ingår arkeologiska inventeringar.
Området är odlat, vi går ut genom stubben, där arkeologen Rickard från Länsmuseet möter oss.
Han visar oss runt bland utgrävningarna som består i flera meter breda remsor av ca 30 m längd och med ett djup av nästan en halv meter, som ligger strödda över platsen.

- Det mesta vi har funnit här, liksom vid de flesta utgrävningar som vi gör, är svartnad jord, berättar Rickard. Detta visar att olika slags mänsklig verksamhet har skett på platsen.

Men vid den här utgrävningen har vi faktiskt också funnit rester av människorna själva.

Här ser ni t ex resterna av en man som är ungefär tvåtusen år gammal, säger Rickard och håller upp fragmenten av en skalle. Att det är en man kan man se på de "knöliga" ögonbrynen och även på formen på de här lårbenen som jag skickar runt för alla som vågar hålla och känna.

Den här graven är troligen från järnålderstid och fyndet har överraskat oss, säger han, ty det låg mitt bland flera andra gravar, urngravar, med kremerade människorester i form av skörbrända ben, vilka är äldre, ja nästan tretusen år gamla, och därmed från den sena bronsålderstiden.

Från mannen från järnålderstid har vi även funnit den här tanden, visar Rickard, vilket innebär att vi kan datera den med hjälp av kol14-metoden, men som sagt, vi tror att han gravlagd betydligt senare.

När allt sen är färdigt här och vi har tagit vara på alla fynd vi har hittat, kommer vi att lägga igen alltihop i väntan på vad kommunen kommer att besluta sig för. Platsen visar sig emellertid vara så rik på fynd att vi nog kommer att göra en totalutgrävning av hela ytan innan denna kan tas i bruk för byggnation, menar Rickard.

Med all denna information och upplevelse får vi bli nöjda. Fler skolklasser står på kö, så för oss är det bara att cykla åter mot Ödeshög och skolan.

4 augusti - Rökstenen = Jätten

Professor Ola Kyhlberg föreläser om sina nya rön om Rökstenens betydelse.
.

I Röks församlingshem, alldeles invid den skola där jag en gång började min numera sen länge avslutade lärargärning, föreläste professor Ola Kyhlberg om sina nya rön och hypoteser om Rökstenens skrift häromdagen. Jag var där tillsammans med ett tjugotal andra intresserade.

.

Det blev en spännande kväll. Minst sagt.

.
Rökstenens framsida

Tolkningen av rökstenen, världens förnämsta runsten, har varit ett hett ämne i arkeologiska kretsar under alla tider beroende på att den komplicerade texten är fylld med runor av olika art, kryptiska tecken, lönnrunor, koder, chiffer och heiti (poetiska omskrivningar). Tecknen är sedan länge lästa och förstådda men inte själva innehållet och betydelsen av texten.

Rökstenens tecken kan vara knepiga för den oinvigde med sina lönnrunor och chiffer

Detta kanske kan tyckas egendomligt, men betänkt att runstenen gjordes för mer än 1 200 år sedan, i en helt annan tid - Vendeltid ? - med en oerhört annorlunda syn på omvärlden och där endast muntligt framförande förmedlade kunskap, berättelser och traditioner, av vilket det mesta, av den då för de flesta säkert självklara bakgrunden, har försvunnit i tidernas dunkel.

.

Professor Ola Kyhlberg började med att betona att Rökstenen inte bara är ett mästerverk - det är ett Mästarstycke, säger han - inget är lämnat åt slumpen, inget är skrivet utan mening och med det i beaktande måste man omtolka vissa delar av den tidigare föreslagna översättningen av stenens text.

.

Enklare runor som ses här blandas med lönnrunor och kryptiska tecken. Men svårare ändå är att tolka textens betydelse.

Rökstenen är på många sätt jämbördig i betydelse med Snorre Sturlassons isländska Edda, menar Ola Kyhlberg.

.

Jag vill inte föregripa, och kan för den delen inte heller, den avhandling som kommer att presenteras inom den närmaste tiden. Men jag kan heller inte låta bli att nudda vid en av de spännande omtolkningar som professor Kyhlberg presenterade vid Röks församlingshem.

Det gäller det som står på stenens topp. Här menar professor Kyhlberg, att stenens kompositör och ristare presenterar sig själv i kryptiska ordalag.

Så här lyder texten utskriven med våra bokstäver:

.

uilin is þat knuo knati iatun uilin is þat takum mukmini þur sibi uiauari ul niruþR

Den gällande ungefärliga översättningen lyder:

Vilen är den som dödade jätten. Vilen är det. Jag säger ett folkminne Tor? Sibbe, från Vi avlade nittioårig.

.

Professor Kyhlberg menar att ovanstående tolkning inte ger någon som helst rim och reson och i detta får han medhåll av många kunniga. Textavsnittet har satt myror i huvudet på alla som hittills har ägnat sig åt texten.

Nu, emellertid, presenterar professor Kyhlberg för oss närvarande muntligt en ny variant som lyder ungefär sålunda.(Obeservera nu, att jag endast citerar en muntlig avlyssning från professor Kyhlberg, vars avhandling i ämnet snart kommer att presenteras offentligt)

Vilen (= en väktartitel) är den som "knackade" jätten (= Rökstenen). Vilen är det. Jag säger ett fokminne Tor? Sibbe viaväri (= en lagmanstitel) skapade den nästan nittioårig.

Med denna tolkning skrivs Rökstenens hela historia och betydelse om. Och inte bara Rökstenen = Jätten, utan hela bygdens historia.

Det är inte den döde sonen Vämod som fadern Varin skriver om som är huvudtemat. Denna inledning av texten sätter bara in stenen i ett större sammanhang, menar professor Kyhlberg.

Det kan komma att bli en prestigefylld strid om tolkningsföreträde till Rökstenens text när professor Kyhlbergs avhandling presenteras om en stund. Jag ser med spänning fram emot vad allt kommer att leda till.

Och jag känner mig ännu mera stolt över att ha bott och verkat i Rökstenens, Jättens, skugga under större delen av mitt liv.

30 april - Sagotallen vid Bottnaryd

Sagotallen vid Bottnaryd - 600 år gammal.

Vi stannade till på Rv 40 i närheten av Bottnaryd någonstans mellan Jönköping och Mullsjö förra veckan för att besöka ett uråldrigt träd. Jag har sett det i ögonvrån tidigare men alltid varit på väg. Den har många namn denna tall, likt ett kärt barn:

Ullebotallen, Prostatallen eller Sagotallen.

.

En torrgren från ett av Sveriges äldsta träd finns numera i min naturaliesamling.

.

Nu gjorde vi äntligen ett besök vid denna fantastiska tall, troligen Sveriges näst äldsta, med en ålder av nästan 600 år. Någon gång i slutet av 1400-talet började den växa och var redan på 1600-talet så mäktig att den beskrevs som en jättetall, där den stod skönt växt vid den vackra tvåspannade stenbron vid ett frekventerat "mot" av färdvägar. Och än idag står den kvar ännu mer imponerande och är fortfarande helt frisk med gröna barr och stor produktion av kottar; i hög grad vid liv och fertil som 600-åring- släng dig i väggen du mänsklighet!

.

20 april - Riksträdet och besök i Röks skola

Jag har idag på morgonen dokumenterat Ödeshögs "Riksträd"; den ornäsbjörk som planterades i parken mitt i Ödeshög på 80-talet med en idé om att med hjälp av detta träd som rikslikare kunna följa vårens framsteg i landet. Ett s k fenologiskt projekt.
.

Riksträdet - skylten berättar om ett projekt..

Alla ornäsbjörkar härstammar nämligen från en och samma ursprungliga mutation i Dalarna och är sticklingar av detta träd, vilket kännetecknas av sin vita näver och flikiga blad. Ättlingarna finns idag officiellt planterade i varje kommun runt om i landet. Visste du det? Och sen dessutom lite här och var i trädgårdar i landet.

Björken slår ut just nu.

Nu är Ödeshögs eget riksträd mitt i lövsprickningen, något tidigare än andra björkar runt omkring. Skylten bredvid berättar, om än ärgad och svårläst, om projektet men jag undrar jag hur pass ämnet är uppdaterat och aktuellt. Få ödeshögsbor känner nog till det hela i alla fall. Och finns sammanslutningen "Sveriges stadsträdgårdsmästare" kvar? .

Så passande ändå att lövsångaren nu har anlänt efter sin Afrikaresa; redan ganska spritt om ännu inte allmänt på något vis; det dröjor några veckor ännu. Sveriges vanligaste fågel är den med en population på kanske 20 miljoner individer och den lever framför allt av bladlöss och måste således anpassa sin ankomst efter de första björkarnas och häggarnas knoppning. Det är nu det - och de första lövsångarna är alltså här. Redan!

.

Jag gästar Röks skola med en lektion om fåglar.

På förmiddagen gästar jag Röks skola där jag berättar om fåglar för en intresserad skara barn. Det var här i Röks skola det också började för mig för länge sedan. Doften från gymnastiksalen där barnen sitter i ring på golvet väcker minnen till liv från min första yrkesverksamma tid som lärare. Det var på 70-talet men det känns som igår.

2 april - Ombergs gamla ekar

En av Ombergs gamla jätteekar är numera frihuggen liksom flera andra och står mäktig och uråldrig vid Älvarum. Den önskar bli mött med stor vördnad! Den har varit med mycket länge!

.

Nu är det uträknat. Efter borrprov på Ombergs gamla ekar vid Älvarum har Mats Nicklasson på Skogssällskapet räknat ut att jättarna är 150 - 200 år äldre än vad man förut har trott. Det äldsta trädet är från början av 1400-talet, alltså mer än 600 år gammalt. Om man dessutom beaktar att ekens kärnved är bortruttnad är det troligt att just denna ek är ännu något äldre.

.En död ek är inte alls död när det kommer till kritan. Den är full av liv! Här i form av utgångshål från mängder av vedskalbaggar.

.

Visst är det fantastiskt, att man kan krama levande varelser som var med för så länge sedan. Tänk vilken historia de skulle kunna berätta. Och delvis gör de också det, ty årsringarnas detaljer visar på ståndortens klimat- och vegetationsförändringar genom århundraden.

Läderbaggen är en av Sveriges raraste insekter. Den har en fristad i Ombergs gamla jätteekar.

För fyrtio år sedan planterades runt dessa jätteekar på Omberg mängder av gran och lärk, vilka växte upp till kvävande tät grönmassa. Vilken oerhörd brist på förståelse och vördnad detta var. Så typisk för tidsandan runt 60-talet. Men, efter upprepad uppvaktning till Sveaskog för cirka tio år sedan åtgärdades problemet. Bolaget har nu en långsiktig plan för bevarande. Man har röjt området rejält och som det nu ser ut är förutsättningen för ekarna och en framtida kontinuitet på området mycket god. Ombergs jätteekar är räddade. Så utomordentligt bra!

Kattugglan vakar över boet i sin jättek på Omberg.

En ek som dött kan stå ytterligare kanske hundra år eller mer, som torraka, innan den lägger sig ner för vinden. Sen kan den ligga som en så kallad låga ytterligare hundra år eller mer under långsam nedbrytning. Också som död är eken oerhört viktig i det biologiska systemet. Mängder av liv är beroende av att det naturliga kretsloppet fungerar: svampar, skalbaggar, lavar, hackspettar med flera. Kortar vi människor förloppet genom skogsåtgärder slår vi undan förutsättningen för ett rikt naturligt liv.