Ulla rensar i förrådet, går igenom kartonger från mer än trettio år tillbaka, sorterar och slänger. De har stått där orörda ända sedan vi flyttade in. Någon gång i framtiden, tänkte man säkert, kommer allt att bli till glädje och nytta.
Så lite man visste.
.
Nu trettiofem år senare är jag nybliven folkpensionär. Ulla lägger fram en del saker på bordet för mig att ta del av och jag grips av nostalgisk frossa och vemod.
.
-Vill du spara detta, frågar hon.
.
Ett kuvert med ett tjugotal gratulationskort från den gång jag fyllde 30 år. Många av gratulanterna är borta idag. Allt är förändrat och ändå kommer jag ihåg det mesta som om det hände igår. Trettio år är långt framme i tiden, men ett minnets ögonblick i livets backspegel.
.
Ett kort från badmintongänget.
Vad kul vi hade. Vad lyckosamma vi var. Vi var ett gäng som började i korpen och sedan avancerade i seriesystemet upp till division tre med kval till tvåan och kämparesor runt om i Mellansverige. Ungefär där gick mitt knä sönder. Samma dag som Ralf Edström också drabbades.
Han flögs från Holland och opererades i Linköping samma kväll av experter medan jag skjutsades i ambulans till Motala där inget kom att åtgärdas. Samma skada, menisker och korsband, men olika bedömning. Jag var ju inte elitidrottsman.
.
Idag börjar jag känna av mitt trasiga knä. Det har fungerat bra hittills men nu med ålderns förklening börjar artrosen sätta in.
.
Räknestickan.
Den ligger i en kartong som är röd och svart. På locket står texten:
"Tillhör Gunnar Björkman tel. 1009, Mårtensgatan 14 B i Mjölby."
Just de här åren i början av 70-talet blev den pensionerad.
Jag upplevde den första miniräknaren, gul och svart, det var som rena rama trolleriet.
Michael Oeser heter han, en tysk god vän, som med sin familj hälsade på hos oss i Ödeshög. Han hade precis köpt den hemma i Bremerhafen och jag hade aldrig sett något liknande. Där fanns "plus, minus, gånger och delat" - det var allt.
Jag köpte den av honom till dyrt självkostnadspris och var säkert först och därav mycket stolt i Ödeshög. Men, var är den nu?
.
Fotografiet.
Taget av min vän Christer Elderud när vi fångade en kornknarr för ringmärkning i ett nät som vi spände upp en natt utanför Röks skola i början av 70-talet.
Jag jobbade som mellanstadielärare i B-form i Röks skola och noterade genom skolfönstret att det knarrade från åkern.
Alltså åkte vi tillbaka på kvällen och fångade fågeln. Det var så det gick till. Vi spände upp fångstnätet och jag hukade bakom, härmade den och vips satt den där. Den första ringmärkta kornknarren för Tåkerns fältstation var ett faktum.
Då var jag lärare - någon tanke på ett annat liv eller yrke, som konstnär, skribent och illustratör, var avlägset obefintligt. Det fanns inte ens i drömmen eller tanken.
Ett kort från badmintongänget.
Vad kul vi hade. Vad lyckosamma vi var. Vi var ett gäng som började i korpen och sedan avancerade i seriesystemet upp till division tre med kval till tvåan och kämparesor runt om i Mellansverige. Ungefär där gick mitt knä sönder. Samma dag som Ralf Edström också drabbades.
Han flögs från Holland och opererades i Linköping samma kväll av experter medan jag skjutsades i ambulans till Motala där inget kom att åtgärdas. Samma skada, menisker och korsband, men olika bedömning. Jag var ju inte elitidrottsman.
.
Idag börjar jag känna av mitt trasiga knä. Det har fungerat bra hittills men nu med ålderns förklening börjar artrosen sätta in.
.
Räknestickan.
Den ligger i en kartong som är röd och svart. På locket står texten:
"Tillhör Gunnar Björkman tel. 1009, Mårtensgatan 14 B i Mjölby."
Just de här åren i början av 70-talet blev den pensionerad.
Jag upplevde den första miniräknaren, gul och svart, det var som rena rama trolleriet.
Michael Oeser heter han, en tysk god vän, som med sin familj hälsade på hos oss i Ödeshög. Han hade precis köpt den hemma i Bremerhafen och jag hade aldrig sett något liknande. Där fanns "plus, minus, gånger och delat" - det var allt.
Jag köpte den av honom till dyrt självkostnadspris och var säkert först och därav mycket stolt i Ödeshög. Men, var är den nu?
.
Fotografiet.
Taget av min vän Christer Elderud när vi fångade en kornknarr för ringmärkning i ett nät som vi spände upp en natt utanför Röks skola i början av 70-talet.
Jag jobbade som mellanstadielärare i B-form i Röks skola och noterade genom skolfönstret att det knarrade från åkern.
Alltså åkte vi tillbaka på kvällen och fångade fågeln. Det var så det gick till. Vi spände upp fångstnätet och jag hukade bakom, härmade den och vips satt den där. Den första ringmärkta kornknarren för Tåkerns fältstation var ett faktum.
Då var jag lärare - någon tanke på ett annat liv eller yrke, som konstnär, skribent och illustratör, var avlägset obefintligt. Det fanns inte ens i drömmen eller tanken.
.
Ett liv har gått. Jag är ännu med - rikare av erfarenhet, barn och barnbarn. Så mycket har hänt.
Så lite man visste.
Ett liv har gått. Jag är ännu med - rikare av erfarenhet, barn och barnbarn. Så mycket har hänt.
Så lite man visste.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar