Det är grått och mörkt. November är som mörkast, alldeles innan snön kommer och lyser upp landet. Eftersom jag av omständigheter är lite låst, passar jag på, när dotter kommer till hjälp, att ta mig ut en liten sväng. Det finns inte så mycket att liv att livas av, om sanningen måste sägas; jag njuter mest av regnstänket i ansikten och vinden i håret, när jag kliver ur bilen och går längs vägkanten några hundra meter mellan Ramstad och Holmen. Alltid något.
En annan liten flock kommer jag extra nära när de betar i en stubbåker.
Det här fanns inte när jag var ung. Sångsvananens återkomst är av ungt datum. Från att under medeltid och följande århundraden ha varit en allmän och spridd art i vårt land, alla namn på sjöar med emt/ämt inblandat skvallrar om detta, kom indelningssystemet med tillgänglighet av eldvapen på varje soldattorp.
Sant är det nog att detta kom att påverka stammarna av jaktbara stora fåglar som sångsvanar och tranor avsevärt. Extra kött till fattiga hushåll var säkert guld värt, varvid populationen av tranor och sångsvanar snabbt minskade, till nästan ingenting. De kom att överleva endast i de mest avlägsna delarna av landet, i otillgängliga myrmarker i Norrland.
Nu är de tillbaka såsom förr. Habitatskydd, jaktförbud och fridlysning bäddade för en sanslös återkomst. Detta är sannerligen något att glädjas över. Naturens självläkande kraft är stark om vi människor ger den chansen.



Inga kommentarer:
Skicka en kommentar