Jag stannar till på grusvägen över Dags mosse. En liten fågel rör sig halvt dold i ett snärje bredvid bilen. Försiktigt öppnar jag rutan, plockar först fram kikaren och därefter skissboken; den som jag alltid har tillhands i bilen och gör mig beredd. Det är en blåmes; det är faktiskt inte så bara - de är mycket vackra.
Fågeln klänger omkring i ett stort bestånd nässlor. Vad gör den där, tänker jag, när plötsligt ännu en blåmes landar. Båda samsas gott och ägnar sig åt samma sak, ivrigt plockande bland nässelståndarna. Först tänker jag att det är insekter och spindlar som lockar, men inser snart, att de äter själva fröna. Något sådant har jag aldrig noterat tidigare och heller inte hört talas om; nässelfrön är ju väldigt små. De sitter i täta, något hängande klasar upp mot toppen av honplantan. Hannässlorna står kala och spretiga, de har inget att erbjuda nu. Blåmesarna balanserar längs de tunna stjälkarna, vilka böjer sig under tyngden, klättrar sen upp till toppen och äter frön som inte behöver skalas; de slukas hela ett och ett. Jag njuter och förundras. Pennan raspar mot papperet och stunden med blåmesarna ges ett slags evigt liv.
Jag vet att i nässelfrön finns mycket av samlad näring, mineraler och vitaminer; det har jag läst om i hälsokostspalterna, ganska nyligen faktiskt. Det är således lätt att förstå, att en så oportunistisk generalist som blåmesen, och alla andra mesar tillika, har fullt klart för sig om både smakligheten och det fina näringsvärdet när det kommer till nässelfrö. Bättre tillgång på nässlor än på Dags mosse finns nog knappast heller. Perfekt för blåmesen alltså
Jag gör klart min enkla skissoch drar mig hemåt igen, uppdaterad och som alltid, efter så fina små stunder, lycklig över att få vara med och finnas till.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar