8 december - Det är gott att vara två

- Jag vill bara ha ytterst lite gröt idag och inget kaffe under förmiddagen, säger Ulla. 

Vi är helt överens därom. Vi ska äta julbord på Vätterhästen i Hästholmen tillsammans med våra vänner Eva-Lena och Christer redan kl. 13 och vill vara ogarderat sugna och ge oss själva valuta för pengarna.

- Jag kollar skidorna först, om det möjligen är damernas, svarar jag, går upp till TV:n och sätter på "Herrarnas tvåmil" från Lillehammer och stänger av lika snabbt igen eftersom jag är noll intresserad av att bevaka vem av tio norrmän (och tio till i garderoben) som ska vinna den här gången.

Jag kan lika gärna åka bort en timme till ateljén och jobba på "Koltrasten". Det ger mig ro och lugn, trots att arbetsbordet är en röra av material och materiel. Så blir koltrasten nog det sista måleri jag gör innan lördagens julklappsinvit. 

Därefter återstår bara städningen, värst av allt, där Ulla är en avgörande resurs och ror allt i hamn till slut. Det är gott att vara två.

Och på tal om att vara två kan jag inte låta bli att presentera Mikael Djurbergs nyligen införda, "fattiga" dödsruna. 

Vi kände egentligen inte varandra Mikael och jag. Född och uppvuxen i Ödeshög var han, men så mycket yngre än mig. Han tog kontakt på Facebook och vi hade en varm men ganska gles konversation om ditt och datt, konst mest, men även om flyg och framför allt sjukdom och annat elände, som präglade hans liv svårt det senaste årtiondet. 

Bilden på de flygande korparna som du så gärna önskade blev aldrig din verklighet. Så mycket annat kom emellan och till slut blev det helt omöjligt och allt försvann i ditt kaos.

Jag tänker på dig Mikael och hoppas att några fler ändå gör detsamma. Tack för vänskapen på nätet. Vila i frid! 

...

Och livet, det går vidare, som alltid. Precis som jag började detta skriveri.