15 december - Tåkerns första is

Det är en härlig upplevelse att vareviga vinter alltsedan tidigt 1970-tal kunna träda ut på Tåkerns första is. Det är sånt man verkligen längtar tillbaka till året runt och idag var det premiär igen.

Den första Tåkernisen är ibland, eller till och med ofta, slät som ett golv och genomskinlig som fönsterglas. Man tvingas gå försiktigt på grund av halkan men också i andlös spänning, för att man egentligen inte riktigt kan tro på den klara isens bärighet. Senare kommer ofta snön och "förstör" hela upplägget.

Idag var isen upp emot sju cm tjock och av kärniskvalitet men längs vegetationszoner tunn och spröd för att slutligen ligga helt vattenöppen i andra partier. Långt därute, mitt i sjön, fanns en stor råk med många många hundra svanar. Ännu är det långt från säker is i sin helhet.

Ulla och jag gick bara helt strandnära den här första gången i vinter, inte mer än ett tiotal meter ut från strandens trygghet, på grunt vatten. Vi hade broddkängor på fötterna och stavar i händerna. Det var ändå mäktigt.

Två gäddsnipor överraskades på mycket grunt vatten under isen. En var blott decimeterlång och vackert ljustecknad i gult och grönt, medan den andra var på ett halvkilo ungefär. Den försvann snabbt som attan i ett moln av dy. 

En större dammussla är ute på vinterpromenad under isen.

En dykarbagge, en Acilius troligen, kom simmande under isen och jag funderade på det där med luftintag och överlevnad. Ett många meter långt spår, vindlade som en plogfåra över dybottnen. I slutet av fördjupningen fanns en mussla, en större dammussla. Den var visst ute på en verklig långpromenad. Vadan och varthän? 

När vi återvände till bryggan vid Naturum Tåkern kom ett gäng långfärdsåkare ner till sjöisen. Jag följde dem med kikaren när de gav sig iväg på rad, ordentligt säkrade på alla sätt och försvann längs stranden bort mot Svanshals udde. 

Man kunde känna lyckan redan på långt håll. Det är så dags nu!