5 oktober - Vid Tåkerns norra strand

Det var länge sedan, säkert ett par år, som jag besökte Svälinge besöksområde vid Tåkerns norra strand. Alla av oss i tisdagsklubben kände detsamma, så idag tog vi igen saknaden och styrde kosan dit. Morgonen var brittsommarmild och lugn och solen sken vänt genom soldis. Promenaden gick längs grusvägen hela vägen ut mot Tranören.

Längs grusvägen ner mot Tranören och Svälinge fågeltorn vid Tåkern.

Här är man omgiven av ett vackert betat landskap, glest bevuxet med lövträd och tall mellan kärrtuvor och storvuxen tät vass.

Av snubbelrisk har kreaturen nödgats anpassa sig till en för alla gemensam steglängd.

Kornas promenad på bred front längs andra sidan trådstaketet, har gett upphov till denna märkliga formation, skapad av deras synkroniserade tramp mellan tuvorna. 

Målet för dagens exkursion var skäggmes och vit helvell, föreslaget och beställt av undertecknad.

Skäggmesarna var i högform. Överallt i den praktfullt täta vassen fanns de, säkert i minst ett hundratal. Jag gissade rätt, att dagens förhållanden var perfekta för fina upplevelser just här vid Tranören, där man kommer dem så nära. 

Du får tro mig på mitt ord, att det i den här bilden finns mängder med skäggmesar. Kameran med teleobjektiv låg dessvärre kvar i ateljén och med mobilen kommer man ju inte så långt.

Skäggmesarnas energi laddades upp i omgångar under förmiddagen och under "högflykt" drog flockar ideligen iväg över vassarna med uppspelta "tjyngande" läten.

Den vita helvellen har jag upplevt på platsen tidigare. Jo, egentligen heter arten vit hattmurkla, men jag använder gärna det där andra namnet, baserat på murklornas släktnamn helvella och anledningen till detta är Gunnar Brusewitz bild och bildtext i boken "Skissbok" från år 1970, som jag inköpte direkt vid editionen.

"Den vita helvellen" illustration av Gunnar Brusewitz 1970.

Så triggades min fantasi den gången och så blev det också, att även jag fick bli lycklig genom egen upptäckt av denna vackra lilla svamp blott något år senare.

Och så här ser min vita helvell ut från dagens utflykt.

Vit hattmurkla är en höstlig art som påträffas, men mindre allmänt, i södra delen av vårt land på bördiga gräsmarker i lövkog och parker.

Den sista biten av stigen till fågeltornet vid Svälinge leder rakt över ett mycket vackert beteslandskap. Gräset är oerhört kortbetat av kor och kanske även hästar. Floran är rik och vi finner många vackert, sent blommande gråfibblor, knutarv och brunört samt även gott om lågvuxna små sumpgentianor, som nu dock är överblommade. Här finns även kärrspira, det vet vi av tidigare erfarenhet.

Vi ser en sen amiralfjäril flyga runt i solvärmen mellan björkarna och några små grodor som hoppar iväg framför våra steg.

Länk till fjärilsexperten Hans Karlssons inslag om amiralfjärilens flyttning och övervintringsstrategi i Naturmorgon.

- Jag ser något svart i gräset, säger Karin och tar några steg tillbaka. Jag måste visst titta på det härifrån, fortsätter hon, med det infallande ljuset i ryggen.

- Det är svart jordtunga, säger Lars, som redan kände till förekomsten och har facit redobogen. Men hör ni, nu måste vi skynda oss bort till tornet, innan kaffet helt har dunstat bort ur termosen.

Lugn! Det finns ju så mycket att se och upptäcka.