24 april - Arlas eko-mölk behöver inte falsk information

.
Jag kan inte låta bli att reagera idag vid frukostbordet.

Nog för att det är bra att det finns ekomjölk att köpa, nog för att det är så bra som det kanske kan bli för korna, hoppas vi, och förhoppningsvis så gott som möjligt också för miljön i vårt moderna lantbruk och nog för att vi i vår familj alltid köper dessa ekomjölksprodukter om där finns att få, så blir jag faktiskt irriterad på texten på mjölkpaketet vid dagens frukost.

Jag tycker att Arla tar ut svängarna lite väl mycket när man på ekomjölkspaketen berättar att "Vallen ger mångfald".

Jag citerar: " Sommartid är vallen betesmark och många olika insekter, fjärilar och fåglar trivs i vallens blandning av växter - en myllrande biologisk mångfald."

Det man här säger gäller det gamla naturbetet, som var rikt på liv av alla former, ängsnätfjärilar, blåvingar, guldvingar, jordlöpare, fältgentiana, kattfot, gulsparvar, sånglärkor, storspovar och tordyvlar - ett verkligt myller.
Men de naturliga betesmarkerna för mjölkkor är snart idel historia. De är helt enkelt bortrationaliserade, tyvärr även på många ekojordbruk. Det är vall som gäller idag, inte hagar och beten.

Vallen är en produktiv enhet för att maximera uttag av ensilage. Där odlas intensivt och ensartat, nästan som i en monokultur med timotej, lucern, klöver och några få arter till.
I vallen finns ingen plats för det man skriver om på mjölkpaketet, inga blommor och fjärilar och skulle en lärka, storspov, kornknarr, tofsvipa eller fälthare hitta dit blir ungarna halshuggna redan vid den första skörden av tre i maj månad.

Fy på sig Arla för denna desinformation! Ambitionen att marknadsföra ekomjölken med felaktiga fakta kan slå tillbaka. Det vore verkligen en otjänst.

26 februari - Tamduvans roll i framväxten av vår jordbrukskultur

.

Vid den lilla klippstaden Göreme i Kapadokien, mitt inne i Turkiets väldiga landmassa, har högslätten mer än tusen meter över havet som skapades av tre vulkaner vilka var aktiva för miljontals år sedan, långsamt och tålmodigt eroderats av Kizirhmak, den "Röda floden", Turkiets längsta flod som mynnar i Svarta havet och som rinner genom landskapet och staden Avanos i vår närhet, varvid en sänka har bildats mitt på högplatån. Det är detta sönderbrutna och märkligt slipade landskap som idag kallas Kapadokien. 

Kapadokien är ett unikt område av högsta dignitet på Världsarvslistan och det var hit vår Turkietresa gick.

En av de gamla vulkanerna som reser sig över högslätten är  Erciyas Dagi, slocknad sedan länge, men dess utspydda material i form av hundratals meter tjocka lager av tuff, aska och basalt utgör själva grunden  för det fantastiska landskapet Kapadokien i Turkiet.

Kizirhmak, "Röda floden", rinner genom staden Avanos

En skylt meddelar: "Mata gärna duvorna". Bredvid den finns en fröautomat, där man kan stoppa i en turkisk lira och få ut en handfull vete och majs. Ett tjugotal duvor pickar efter frön och utslängda vetebullar i den dammtorra sluttningen och luften runt omkring oss fylls av det hårda fladdret från flockar av flygande duvor.

Vi står på randen till en eroderad dal. I väster övergår sänkan i en höjd och vidare till ett spetsigt litet berg, som är perforerat av fönstergluggar och nischer.Vår guide Tamer berättar för oss varför skylten har detta märkliga budskap och sen visar han med en svepande armrörelse ut över dalen:

- Detta är Duvdalen.

Hemma vid datorn letar jag nu efter uppgifter om tamduvans ursprung och historia.

"Lertavlor från Mesopotamien och hieroglyfer från forna Egypten berättar om någon form av domesticerade klippduvor, "tamduvor", redan för 5 000 år sedan och arten har därmed en lång historia parallell med människan"

"Tamduvan är en domesticerad form av den vilda Klippduvan, Columba livia, och finns idag som introducerad i flera världsdelar. Till Amerika kom den t ex redan på 1600-talet"

"Klippduvan är antagligen ursprunglig i sin vilda form i södra och möjligen även i västra Europa, samt i Nordafrika, Mindre Asien och österut in i Asien".

"Genom systematisk avel under lång tid har tamduvan utvecklats till mängder av varianter"

"Anledningen till tämjandet av den vilda klippduvan sägs vara att man ursprungligen ville få tillgång till färskt kött samt att hålla den som husdjur för sin skönhet. Senare har tamduvan använts som brevduva och under de senaste två stora världskrigen fick den som sådan en mycket stor betydelse".

"Mängder av tamduvor har under årens lopp sluppit fria varvid många av dem har återtagit sina gamla habitat i klippig terräng och där parat sig med sina vilda släktingar klippduvorna så att en blandad population har skapats. Vad som är vad i frågan tamduva/klippduva är inte alltid lätt att avgöra i fält. Uppskattningsvis cirka 25 miljoner tamduvor lever i dag runt om i världen som förvildade, människohållna eller som stadsduvor".

Tamduvor, Columba livia domestica.

Man förstår alltså att den domesticerade och förädlade tamduvan har varit en väldigt viktig fågel för oss människor under historien lopp, och ändå är där något, som jag inte finner i litteraturen; en viktig sak som Tamer berättade om där på kanten till Duvdalen. Någonting saknas i beskrivningen. Det finns nämligen en obeskriven koppling till den för oss egendomliga uppmaningen - "Mata gärna duvorna".

Det var i de här områdena i centrala Mindre Asien som de gamla stora kulturerna möttes, skapades och ersatte varandra. På de här slätterna i Turkiet växte vildvetet och här fanns förutsättningarna för de första försöken till jordbruk. Det här landskapet, säger forskarna, är den moderna människans vagga och i fortsättningen, hela Västvärldens ursprung.

Anatolien - Ana Dolu - ungefär: "Allas moder" (enligt Tamers förklaring).

Klippduva eller vildformad tamduva.

Har tamduvan eller den ursprungliga klippduvan en roll i allt detta? Ja möjligen! Det antyds åtminstone av vår guide Tamer när han fortsätter sin berättelse om duvorna i Duvdalen även om han själv inte drar lika stora växlar som jag nu tänker göra.

- Jorden häromkring består av vulkaniskt material, mest av tuff, berättar Tamer, och den är inte så bördig. Men man fann på råd, fortsätter han. Se er omkring! Överallt finns det små öppna gluggar karvade i den mjuka kalkstenen, ibland bara just så eller ibland i form av nästan helt igenmurade öppningar till antika klippbostäder. Allt detta gjordes för duvornas skull och så har man gjort sen urminnes tider här i Kapadokien. 

Gamla bostäder har blivit igenmurade och duvslag har skapats. Varje år samlade man in duvguano för jordbrukets räkning.

Det är gamla duvslag ni ser och man gjorde detta inte främst för duvköttets skull som de flesta kanske tror, utan för duvspillningen. Den var extremt värdefull för jordbruket här upp på högstäppen. Utan duvskit att blanda upp den torftiga mullen med blev det helt enkelt ingen skörd.

Det är faktiskt så, berättar Tamer, att det är tack vare duvorna som jordbruket blomstrade här. Därför är vi rädda om duvorna och stolta över dem.

Jag kan inte låta bli att här dra parallellen till guanon som hämtades hem i skonare och fregatter från Peru för några sekler sedan. Hur mångmetertjocka lagar av skarvskit på andra sidan jordklotet lade grunden för det moderna jordbrukets framväxt i Europa inklusive Sverige och till och med låg till grund för själva Göta Kanals byggande i mitt eget landskap.

Klippduvor/tamduvor i Duvdalen i Kapadokien.

Ingenstans i litteraturen finner jag emellertid några uppgifter om samspelet klippduva/tamduva och människans ursprungliga jordbruk. Men vår guide veta att berätta. Och jag tror att han kan ha rätt. Nu, hemma igen med lite distans, känner jag att tanken svindlar inför tänkbara möjligheter och spekulationer.

Är det helt enkelt så att klippduvan domesticerades en gång för flera tusen år sedan här i Mindre Asien för att underlätta insamlingen av duvguano till de första arkaiska jordbruken. Skulle det vara så, vilket jag inte finner vara orealistiskt, är vi stort tack skyldiga klippduvornas avgörande betydelse för hela vår kulturs framväxt..

Med det tänkandet blir allt plötsligt rimligt förklarat. Varför skulle man annars tämja duvor?!

En sak är säker! Jag kommer efter detta att se annorlunda på och tycka bättre om alla tamduvor som finns runt omkring. I förlängningen bakåt i tiden är de nämligen kanske en del av min egen historia.

12 augusti - Skörd

.
Som man sår får man skörda, men också, som man sprutar får man skörda.

Skördetröska vid Väversunda.

Den har varit igång en liten tid nu, skörden. Den börjar som alltid med tidigpotatis och därefter höstraps, sedan följer korn och råg, vete, ärtor, lin, diverse grönsaker och havre och sist avslutas allt med åkerbönorna sent om hösten, ända in mot november. Så går det runt årsvarv på årsvarv på den ensartade Östgötaslätten.

Där finns inte mycket utrymme för ogräs och kink. Normalt sprutas det mesta bort. Ibland ser man en gip som missats i blåklintsblått och vallmorött. Det blir ögongodis och uppmärksammat.

En ensam åkermolke i vetehavet.

På åkrarna runt Stugan missas emellertid inte mycket. Ibland säger en bild mer än tusen ord.

18 december - Slättvintern

.
Slättvintern hemma i mitt Östergötland är lite speciell, eller snarare kanske, är slättvintrar generellt sett annorlunda mot vintrar annorstädes.

Ta till exempel det här med snötäcket. Här har det under fjorton dagar kommit nästan en halv meter snö i bygden, snö, som ännu ligger knädjupt i skogarna söder om samhället. Men på slätten har blott tre dagars mildväder smält rent lite överallt. Vindens påverkan har fördelat snön så ojämnt att varenda höjd eller läläge överraskande snabbt blir synligt igen, till fromma för slättens djur och fåglar. Sånt gör att våren på något sätt känns närmare på slätten än i skogsbygden; snart redo för lärkor och vipor igen, men så sagt och tänkt har jag förstås tagit ut en aning för mycket i förskott.

Och var någon annanstans än i Tåkernbygden kan man se lantbruket igång med plöjning den här tiden på året? Frågan är om det är ett försenat höstbruk eller ett tidigt vårbruk som Ramstad gård ägnar sig åt.

- Ja, men det gäller att passa på, säger Bo, som alldeles nyss ändå fick i hamn nästan hela rödbetsskörden och är glad och lycklig för det. Det var besvärligt en stund, mycket besvärligt, fortsätter han.

Igår, mitt i flocken av sparvar vid den överblivna veteåkern strax intill, tyckte jag mig hitta en snösparv. Ja, egentligen var jag ju helt säker på bestämningen men observationen som sådan, en ensam fågel och beteendet att följa med gulsparvarna ända upp i buskarna, kändes väldigt annorlunda.

Idag återfinner jag den ensamma snösparven. Fortfarande unikt ensam men i ett mera bekant sammanhang. Hade det inte varit för vingfladdret när jag passerade med bilen, den brokiga kontrasten mellan vitt och svart, så hade jag inte upptäckt den skyddsfärgade fågeln mot de svarta framsmälta plogtiltorna.  

19 november - Envishet

.
I lördags morse, innan det ljusnade, svängde jag ner mot Öninge hamn vid Vättern. Jag klev ur bilen i mörkret och tog mig trevande ut mot klipporna där sjön slog in med högljutt dunder. Jag ville vara på plats redan i gryningen för att kontrollera det eventuella fågellivet i vattnet utanför, inför det projekt som just startat - Kommunkampen i fågelskådning inom Östergötlands län.
Jag hade anmält mig för Ödeshögslaget trots att min tid för deltagande under helgen skulle komma att bli ytterst begränsad.
Bäst att gå ut hårt, tänkte jag därför.

Men tro inte att jag var först. Ett nästan envisare släkte än fågelskådare hade lagt under sig hela klippstranden - laxfiskarna.

- Ja, jag har varit här sen fem, sade mannen i heltäckande vattenställ och med ledlampan lysande från skärmkanten, man måste om man ska få plats på de bästa posterna. Nu väntar jag bara på att ljuset ska komma sen blir det fiske hela dagen idag och även i morgon.
En måste vara rackarns envis.

Jag var också envis den här helgen, så gott som jag nu kunde med så snål tid till förfogande. Lördagens förmiddag fram till tio ägnade jag mig åt Vätternstranden mellan Öninge och Orrnäs och på söndagen for jag till skogen under tre timmar; till Holaveden söder om Ödeshög, där jag körde runt i säkert tio mil och letade svårfångade fågelarter såsom orre, tjäder, spillkråka, ugglor och dubbeltrast.

Det blev ett magert bidrag från mig, allt jag kunde komplettera laginsatsen med var spillkråka. Det är definitivt enklare i Tåkerns närhet, många fler arter och lättskådade sådana. Det hjälpte inte att jag var rackarns envis. Men spillkråka är ju ändå en. Jo, och så såg jag tallbit på en ny plats, men den fanns ju förstås redan inhöstad från Omberg.

Några andra i laget snodde således runt vid Tåkern och hittade väl det mesta som skulle hittas, måhända allt utom duvhök, trots envisa försök.
Alltså åkte jag ner till Tåkern idag, med min längtan och envishet, och fann förstås ganska omgående den där saknade duvhöken, fastän en dag för sent. Så enkelt kan det vara ibland med tur i bagaget och så lätt kan det vara att misslyckas när man måste.

Den gamla duvhökshonan jagade bland de stora flockarna av gäss vid åkrarna mellan Gottorp och Holmen. Hon gjorde flera slagförsök mot de mindre vitkindade gässen, dock utan att lyckas och satte sig sen att pusta ut på ett halmbalstorn. 

Alldeles bortom där duvhöken satt ägde det troligen sista skördeförsöket för i år rum på slätten. Det gällde rödbetor, nu när den sista moroten äntligen var uppe.
Den svarta mossjorden vid Ramstad är vattensjuk och moddig och traktorerna gjorde halvmeterdjupa och vattenfyllda spår. 
Att det över huvud taget kan gå, tänkte jag. Men förstås, är man bonde på den här platsen måste det till en envishet av särpräglad art för att lyckas och att hålla modet uppe.

Till det där med den kommunvisa fågelkampen som jag har tangerat i denna rapport får jag återkomma när sammanställningen är klar. 

19 juli - Vacker potatisblom

.
Så långt ögat når blommar potatisen, här i lila men ibland i vitt eller gulvitt och stundtals helt utan blommor, eftersom en del avlade sorter reducerar det könliga stadiet till enbart torkande knoppar.


Så här förförande vackert kan det också vara i jorbrukslandskapet monokultur.

Detta fält ligger på väg ner till Stugan vid Tåkern; på Dags mosses lätta torvjord. Jag reser förbi för att återigen klippa gräset innan regnet kommer på allvar. Det blev ju ett måste så snart igen för att få ordning på gräsmattan efter en tids lättja.
Molnen börjar torna upp sig. Bäst att skynda.