Vi försöker så gott vi kan att ta till vara på så mycket som möjligt i vår trädgård. Hösthallonen till exempel plockar vi ännu och lägger i små burkar för frysen, liksom bönorna, morötterna och finklippt persilja. Löken hänger på tork, smågurkorna är inlagda och avslutade och de amerikanska blåbären, rabarbern och krusbären sedan länge uppätna. Plommon, äpplen och körsbär blev det magert med i år men av spaljépäronens myckenhet delade vi på det allra sista nyss, Ulla och jag, vid presskonferensen om den viktiga uppgörelsen om migrationspolitiken vid TV:n.
Ibland får man dock mer eller mindre dåligt samvete. Såsom för några år sedan då jag på komposten slängde ungefär 150 kg ruttnande plommon efter det att vi ätit så mycket vi mäktade och hade delat med oss till släkt och vänner av resten efter det att Ulla gjort så mycket marmelad och sylt som man tänka kunde.
Det ligger några stora squash på boulebordet i trädgården. Jag ser dem, igen, när jag idag såsom varje dag spadar bort den stinkande katthögen från grusbanan, usch!
Jag har tänkt på de där förvuxna och stenhårda frukterna med lite lättångest några veckor nu, ty jag lade dem just där, synliga och pockande på uppmärksamhet.
Vi har ätit av de fina små spröddköttade frukterna under sommaren många gånger, squashröra med pinfärsk rödlök som grilltillbehör är en höjdare, men till slut är det ju ändå några som blir kvar och dyker upp när bladmassan ruttnar bort.
Idag sker det.
Jag plockar in två av bjässarna, skalar bort det hårdhudade ytterlagret och kärnar ut, varefter jag klyftar upp köttet i små bitar, det blir två kg, som jag kokar tio minuter i syltkitteln.
Därefter burkar jag allt och häller på nykokt, kryddig ättikslag och vips och tämligen enkelt har vi nu insyltad squash till vinterns köttgrytor.
Och jag har lite mindre dåligt samvete.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar