- Nämen Gebbe, säger Lars när vi som vanligt diskuterar över en kopp kaffe på fiket. Så kan du inte säga som naturmänniska, att det förekommer moln av älgflugor. Nog kan även jag ha ett par stycken på mig efter varje besök i skogen; men inte moln omkring mig.
- Nej, kanske inte moln, svarar jag, men mängder är det av dem i alla fall nästan vart man än går i skogen numera. I alla fall upplever jag det så. Något måste uppenbarligen ha hänt om det nu är klimatuppvärmingen med milda vintrar, förändrat skogsbruk eller hjortdjursstammarnas bestånd. Och jag lider verkligen av det och ibland nödgas jag nästan springa tillbaka till bilen och söka skydd. Svampplockning är inte längre lika trivsamt eftersom älgflugorna tycks älska mig och mitt blod och med det kan det ju vara olika, precis som med mygg och knott, fortsätter jag min argumentation.
- Jag minns när det hela började, flikar Christer in. Det var 1985. Under alla år av skogstaxering som jag gjorde innan, på 70-talet och i början av 80-talet, fanns aldrig några problem med älgflugor. Det började på sommaren 1985 och sen verkar det bara ha blivit allt värre på något sätt.
Det kliar ännu i hårsvallet bak på skallen, i nacken mest och sen ner mot axlarna och skuldrorna efter två på varandra följande dagsbesök i skogen med nödvändig flugjakt både på plats direkt utomhus och därefter vidare i hemmet.
Igår kväll när jag kom hem, ännu kliande huvudsvålen, hoppade ett par stycken uppenbarligen av mig - till Ulla - som energiskt och plötsligt började klå sitt huvud och sedan ropade halvhysteriskt efter min hjälp eftersom ett sånt där litet "monster" vinglöst låg och sprattlade vid tvättstället.
- Är det en älgfluga? Har du tagit hem älgflugor? Usch nu kliar det på hela kroppen!
Jag har först under senare tid förstått att den något subtila men kännbara klådan i huvudet efter skogsbesöken kan bero på lusflugor och deras bett. Det trodde jag aldrig tidigare, att de ville suga blod av oss människor.
Jag trodde mig veta att de inte kunde dra nytta av mänskligt blod för äggläggning och att vi på det sättet var skyddade mot bett, men numera vet jag, både av boklig kunskap och inte minst empiriskt att jag hade delvis fel. De bits och betten kliar.
Och, de kastar faktiskt av sig vingarna när det har etablerat sig på kroppen, precis som de gör i älgpälsen. Men de kan inte överleva mer än några dagar och de lägger inte ägg. Men försöker gör de, bits och suger blod, och det kliar.
Personligen upplever jag älgflugorna som ett aber i skogen. Någon tycker kanske att jag överdriver, men jag gillar inte utvecklingen.
Utflykten till skogen har vänts till flykten ur skogen idag.
Åtminstone av denna anledning kan jag tänkas stå ut med en riktigt hård vinter. Om detta sen hjälper är ju en annan sak. Man kan verkligen undra över allt som händer i naturen och vårt tillkortakommande med lämpliga förklaringar.
Se vidare artikel av Maria Backman i Göteborgsposten:
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2520710-algflugan-blodsugare-in-pa-bara-skinnet
Inlägg
Jag förstår dig, Gebbe och tycker som du. Inte, om älgflugorna. Fy för den lede ett sånt odjur. Det har fört med sig att jag inte kan gå i skogen från mitten av augusti till vintern anlänt. Jag har vid skogsbesök under senare år haft hundratals på mig och tyvärr har jag märkt att de kommer allt närmare vårt sommarviste i Kinda. Alltså närmare bebyggelsen. Ingen jag känner har hittills haft samma problem med dem som jag. Förrän nu när du berättar. För mig är de större problem än fästingar. Vilket i och för sig är positivt. Men jag vill i alla fall inte veta av dem. Fly fula fluga, säger jag.
SvaraRadera