23 maj - Mötet

.
Helt oförhappandes (vilket härligt gammalt ord) blev det läge för ett improviserat möte ute på Tåkerns lugna vatten häromdagen. 
Det var en dag med sol och stilla vind, en eftermiddag lutad mot kvällen, som bjöd in till en efterlängtad kantotur på Tåkern och jag var självklart där.

Slamret vid sjösättningen, balansprovet vid starrkanten, tillsittningen av dynan, första paddeltagets droppande mot vattenyta och byxben och därefter låtandet att i tid och rum flyta iväg och därefter lika elegant och tyst som kanalens egen kvarstannade knölsvansfjoling styra iväg ut i den långa vassfåran mot sjöns ytor utan att hetsa till flykt. Så kan livet vara som bäst.

Rörsångarna skärrar, vattenrallen knorrar, rördrommarna råmar, gräsandsdrakarna snärper, sävsångarna hissnar, sävsparven ziper, skäggmesarna plingar och de bruna kärrhökarna seglar överallt som pappersvalor "vej ... vej".

Landets troligen största sammanhängande bälte av gul näckros finns i Tåkern.

 Utanför kanalens mynning öppnar sig sjön och här tar näckrosorna över. Än så länge är här lätt paddlat, värre blir det när vattenvegetationen fullt ut når ytan. Allt är emellertid lite sent i år och det är ganska tyst och tomt här ute. Jag saknar verkligen en skrattmåskoloni på plats. Den skulle göra underverk. 

Såsom det var en gång, tänker jag nostalgiskt.

Sprängört.

Jag smyger intill vasskanten för att njuta av närkontakt med några häckande skäggmesar. Här växer sprängörten. Stammen är uppsvälld och kamrad, vilket gör växten flytande. Knölen som liknar en sellerirot är dock inte ätlig utan istället i högsta grad giftig.
Det händer faktiskt att kor dör av att äta den när de betar vid sjökanten, men nu tror jag förstås att detta sker mera av misstag, som en effekt av ofrivilligt tramp, än av särpräglad matlust.

En kanot kommer glidande genom näckrosbältet utifrån sjön. Jag förstår redan på långt håll eftersom jag såg att en kanot saknades vid båtplatsen att det är Adam och Gerza. 
De har varit ute på inventeringsarbete och nu på hemväg.

Kanoterna glider ihop till ett märkligt möte mitt i Tåkern.

- Det är sent i år, säger de, och tyst. Tre vassångare bara och ont om både rörsångare och trastsångare. Men vi hade några skäggmeskontakter där ute. Vi var längst ut på "bågen" och där är vassen nästan inte kvar längre.
Och vattnet är grumligt, tillägger de, precis som man kan förmoda efter en vinter utan is.

- Jo du Gebbe, säger Gerza. Den här sjön är dynamisk, verkligen på själva eggen åt ena eller andra hållet.

Och jag håller med. Jag har ju 60 år i bagaget av närkontakt med Tåkern och har upplevt utvecklingen, sett med egna ögon hur den har förvandlats till något väldigt annorlunda mot förr. Och det har gått fort, särskilt mot slutet. 
Under de femtio åren har sjön grundats upp med knappt 10 %. Stora frodiga vassar har delvis krympt ihop till magrande skravel och halvöppna starr och videmader, som inte bär trastsångare eller ger mat åt vinterhungriga skäggmesar längre. 
Tåkern är sedan regleringen en damm där arter har försvunnit men också tillkommit; en sjö i sitt naturliga slutskede efter en 11 000-årig historia som bär en väldig amplitud av själva livets förutsättningar och förekomster genom åren.

Just så kommer en liten skalbagge krypande på min arm. Det är en liten jordlöpare, blott 3 mm lång, som har det vetenskapliga namnet Dromius sigma. Den är en av dem som lever vertikalt i vegetation iställer för horisontellt på backen och jag minns från min collectorepok på 60-talet att den var vanlig i strandzonens starrmader men aldrig uppträdde i bladvassbältet.

- Egendomligt att finna den här ute, två km från land, säger jag.

- Men du, svarar Adam och Gerza med en mun, starrmaden är ju här nu, alldeles bakom vassen där.

Så här kan Tåkerns vassar te sig idag. Här var bladvassen tre meter hög för 4 -5 decennier sedan. Idag har stora områden blivit till starr- och madland. 

Trastsångarnas och skäggmesarnas makalösa historia i Tåkern är på starkt nedåtgående numera och det finns all anledning att tala om det som sker med Tåkern i skrivande stund. Jag har ju länge och intensivt försökt initiera en ordentlig vetenskaplig genomgång av vasszonen under det senaste decenniet. 

Sådant är det vi ventilerar, idéer och möjligheter, på plats mitt i sjön.

Adam närmast och Gerza.

Och naturligtvis kan jag inte undgå att fråga mig för om Fältstationens nya möjligheter efter den husförsäljning som just skett.

- Vad händer nu? Vilka är idéerna och önskningarna? Vad vill ni?

Och den som frågar får svar. Men det får bli en annan historia.