9 april - Vårkrankhet till trots

.
Så kom den ifatt mig, influensan, som jag har slingrat mig undan tidigare i vinter då den har varit på besök i min närhet. 
- Men äsch, lite sådan sjukdom måste man stå ut med, tänker jag. Det finns betydligt värre krassligheter.
Segt är det ändå och matt blir man och ont i ryggen får jag och näshålan är fylld med tjockt blodblandat sekret som stelnar till stora skorpor och total nästäppa varje natt så att luften tar slut. Men mer kanske du inte vill veta förresten, jag låter det stanna därvid, så att jag inte låter gnällig och alltför personligt utlämnande eller äckligt närgången

Igår orkade jag ändå upp och ut några timmar med tjock jacka och mössa på. 
Jag fick således ett ryck och skottade bort den envisa snödrivan utanför staketet eftersom man kan förvänta sig sandsopning snart. Men jag tog det försiktigt i omgångar. 
Sen gick jag ett varv i trädgården och kollade in krokus och annan blomster som så sakteliga trugar sig upp ur ännu tjälad jord.
Då kände jag att jag längtade till Omberg och tänkte att det kan väl inte vara värre att ta en första liten promenad där istället.

Vitsippan har börjat blomma i brantbackarna vid Älvarum, det konstaterade jag redan dagen innan då Ulla tjuvstartade mitt återfrisknande genom att ta mig med på en tur som i stort blev bakom bilglas och som jag delvis sov mig igenom. Men blåsippor såg vi gott om och lite lungört och alltså årets första vitsippor. 

- Hur är det med huggormar, tänker jag nu. 
Jag har ett ställe på Omberg vid Väversunda, där den gamla asfalterade men smala vägen bär rakt upp till topps från kanten av Ostmossen; där man hade backtävlingar med motorforden på femtiotalet. Där har jag sett huggormar tidigare år. 
Jag har bestämt mig och åker iväg.

Det ligger snö kvar i diket på båda sidor och det är ännu för tidigt för huggormar, åtminstone ser jag ingen trots att jag stirrar oavlåtligt med mina värkande ögon i skarpljuset.

Men blåsipporna börjar lysa och nötväckorna kör med fotbollsdomartema i sin sång, korparna skorrar ur himlen och jag hör de första bofinkarna snärta till från skogskanten. Ringduvorna far runt på smällande vingar och blåser flaska. Ett par talgoxhanar kämpar om revir framför mig. De sjunger intensivt och jagar varandra i snåren. Hasselns hanhängen har börjat mjukna och förlängas och då jag tittar nära ser jag även de första karmintofsarna sticka ut ur några honknoppar.

Det har röjts längs backen, asktelningar, asp och slånkratt har kapats och lagts åt sidan. 
- Det blir nog bra när det satt sig, tänker jag och är ändå glad över de få slånbuskage som fått vara kvar
Det finns små bon där nämligen; flera sångarnästen med utplattad form, "slarvigt" byggda av gulvita spretande grässtrån, men jag ser också ett rundare format bo längre bort. 

Det är ett sommarbo av hasselmus. Ah, suckar jag av glädje - hasselmus - en favorit som jag alltid älskar att träffa på. Och det gör jag ändå ganska ofta. Det är alltså inte någon helt ovanlig djurart i trakten. Men sett den levande har jag bara gjort två gånger i livet hittills.
Mest blir mötena som dagens, i form av ett välbyggt runt bo av gräs och blad i en tät buske, funnet på någon meters höjd under vinter eller tidig vår och förstås alltid tomt, vilket är lätt förklarat, då det är i stort sett omöjligt att upptäcka i tät sommargrönska då hasselmusen själv är på plats, ty under vintern sover den nämligen djupsömn i en betydligt mera skyddad och otjälad miljö, långt nere i backen mest, och där vaknar den inte förrän i maj månad, den vill ha varmt och garanterat frostfritt. 
Men vi är snart där också.