Då jag rekade vandringen i fredags var vädret behagligt och soligt.
Men väder styr man som bekant aldrig över och idag kl 10:00 då jag vid Borghamns vandrarhem tog emot den drygt tjugo personer stora truppen ur Jönköpings vandrarförening, som bokat mig för en Ombergstur, var vädret mindre nådigt, eller kanske snarare rent ut sagt bedrövligt; av värsta slag faktiskt.
Nu är det som det är. Det är bara att bita ihop, täta till och ge sig iväg. Åskan mullrar över berget och regnet är ihållande och tungt då vi vandrar upp över Bockkyrkogården till Ombergs fornborg. Där svänger vi av söderut längs förkastningsbranten mot Ombergsliden, en sträcka på cirka tre kilometer, som börjar stigat och lättgånget men slutar i moras och täta snår innan allt, till stor glädje och lycka, åter öppnar sig vid orkidékärret under skidbacken.
Ingen klagar och tåget blir ibland ganska utdraget. Allt är sjöblött; om utifrån eller inifrån kvittar lika och i skorna kippar det och bubblar av luftigt vatten.
Men kaffet smakar desto bättre.
Efter denna nödvändiga andningspaus, är det från början planerat att vi ska fortsätta mot Ostmossen och därifrån vidare uppför branterna för färd längs Vallgatan tillbaka till Borghamn.
Men vi nöjer oss med ett besök vid Mariadöttrarnas kloster och tar sen pilgrimsleden, en grusad väg, tillbaka istället. Och därmed blir alla nöjda. Strapatserna har tagit kraft och tålamod.
Vandringen tar ändå tre och en halv timma allt som allt. Hemma väntar ett hett karbad. Så efterlängtat.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar