2 maj - Rapport från Bergslagsskogar

Nu är vi åter hemma efter tre dagars besök hos Ullas gamla mor i Västerås. Det blev för mig en skön paus från oljefärger, halvfärdiga dukar och många måsten. Idag är jag åter tillbaka i ateljén och nu har jag förhoppningsvis fått den nya kraft och inspiration som jag behöver för att kunna avsluta det som återstår inför Konstrundan som närmar sig aggressivt. 

Under lördagen i Valborgsmässohelg tog jag en tur uppåt skogarna mellan Skultuna, Västerfärnebo och Ramnäs precis såsom brukligt. Solen sken men luften var kall och naturen andades försenad vår. Under natten som följde var frosten tillbaka, kylan och därefter regnet kom att inrama hela helgen denna sena vår.

Ornäsbjörken är alltid först när det kommer till lövsprickning bland björkar.

Vid passagen över Svartån vid Skultuna kyrka stannade jag. Jag ger aldrig upp min ambition om utter och äntligen, tänkte jag, när jag såg svallvågorna komma fram under bron, att det kunde vara dags. Det var dock "bara" en bäver, som kom lugnt simmade fram med strömmen. Jag satt där i godan ro mitt på bron, glömsk för annat och ritade i min skissbok, ända tills en bil signalerade häftigt över den avstängda framfarten. 

Jag var inte riktigt färdig och försökte meddela dem i bilen bakom att "en bäver simmar där nere. Titta får ni se." Men de var helt ointresserade och jag fick ge mig och köra fram för att lämna passage. De var nog redan trötta på bävrar och jag lite trött på visad otålighet.

Mellan Slagårda och Bovallen stannade jag en stund och samtalade med ett ungt par, Enola och Mathis från "Brittany" i Frankrike. "Vet jag var det är"? De hade en liten husbil och stod med kikare om halsen spanande ut över det skogskärr där lappugglan brukade jaga vattensork för några år sedan. Ofta kan man undra över hur kunskaper sprids, hur de hade kunnat hitta dit. Någon lappuggla var emellerid inte på plats, det har den inte varit på några år, vad jag förstår och det kunde jag berätta om. Intensivt skogsbruk alldeles intill var säkert en av bidragande orsaker till att ugglorna tyvärr försvann. Vi talade så gott det nu gick på knagglig franska från mig och knagglig engelska från dem om svenska ugglor. De var förresten långsamt och etappvis på väg till norra Norge och förstod inte att jag tyckte det var kallt för årstiden. Detta var ju "Suede".

Det är gott om rådjur som betar på de öppna markerna runt storgården Slagårda, en ormvråk flyger över och möts av varnande tofsvipor, som häckar på de leriga och fuktiga jordarna. Jordbruket är mycket mindre intensivt och senare på gång än hemma på slätten, här finns ännu sanka partier som inte är täckdikade, vilket ger lärkor och tofsvipor en möjlighet att finnas kvar och till och med lyckas få fram avkomma, vilket är en nästan total omöjlighet hemmavid.

En trädlärka lyfter vid skogskanten och dubbeltrastarna sjunger.

Genom hårt brukade skogar kör jag sakta med öppet sidofönster för att lyssna av biologin men också för att grusvägen är oändligt full av djupa potthål. Vargparet som fanns här men som av outgrundlig anledning fick skjutas, finns alltid i mina tankar längs den här avskilda vägen. Jag slutar nog aldrig att hoppas.

Ingen annanstans som här i dessa hårt plågade skogar har jag sett så svåra angrepp av granbarkborre. Hela partier av granar på över fler hektar står döda, torra och röda. Hyggena är stora och all ny skog är rakt igenom endast fyrtio till femtio år ung eller yngre. All utvuxen gammal skog är numera borta. Rester av den fanns kvar när jag började åka i bygden för femtio år sedan, men nu ser jag endast någon enstaka gammeltall - lämnad mest för det dåliga samvetets skull. 

I det tilltagande dunklet ser jag en rörelse vid dikeskanten. Jag smyger framåt med bilen och noterar att det är en morkulla. Den hukar och gömmer sig i gräset, men när jag stannar och inte tycks ge upp, sträcker den på sig. Med sina stora ögon iakttar den mig och så lyfter den till slut och försvinner in i skogens famn.

När jag kommer ut på den stora asfalterade vägen är det nästan alldeles mörkt.

Jag ser en rörelse hundra meter längre fram vid vägrenens buskkratt. Där är höga ben med vita strumpor och de rör sig precis den lilla aning i dunklet vid billyktornas sken, som behövs för att jag ska förstå att sakta ner. Det är älgar, två fjolingar, nyss utsparkade ur den moderlig vården, som försöker dölja sig så gott det går under skymningens trygghet. Jag stannar och tittar på dem. De är kvar och står helt stilla, men jag kan ändå knappast se dem. De mörkt svarta kropparna och konturerna försvinner i dunklet, det är mest hasorna som visar att de är kvar. Men så får de plötsligt fart i benen, tar några kliv och skutt inåt mörkret och försvinner från vägens farliga närhet. Här hade min käre svärfar gärna velat vara med!

Jag blinkar ett par varningens signaler till den bil jag strax möter på vägen vidare hemåt. Min lilla tur i Bergslagsskogarna är över för den här gången.