skip to main |
skip to sidebar
.
Det är en märklig färg som breder ut sig mellan plogtiltor och vattnig is över Ramstads mossjord.
Förklaringen är ruttnande rödbetor i backen; de som aldrig kunde skördas när höstregnen stod täta över bygden.
Jag funderar. Var annnars finner jag karmosinrött i naturen?
På bastardsvärmarens vinge, i rödklintens borste och över gråsiskans panna.
.
"Ja to de ä ftredje gåggen i fvinter som ja ä föskyd".
Det är tungt och grått.
Jag åker ner till Stugan i slask. Bäst att passa på att se över huset innan kylan åter tar fart.
Två ormvråkar räknar in mig vid passage och i restvetet strax innan Ramstadbron är tättingsamlingen ännu stor och där går också minst fem fasaner. Jag sitter länge och försöker räkna och artbestämma de oerhört rastlösa och stressade sparvarna och finkarna.
Det är en klar minskning av antalet jämfört med för en dryg vecka sedan men ännu får jag ihop till ungefär 300 fåglar; gulsparvar mest men även rätt många pilfinkar, ungefär fem sävsparvar och för första gången en snösparv samt fortfarande en handfull bofinkar och bergfinkar.
På hemväg igen, strax ovanför Väversundaviken, vänder jag mig ut mot Tåkern. Sjöbäckenet är dunkelt och osiktigt.
När man var liten målade man alltid himlen blå. Men idag är himlen inte blå. Idag är den grå med dragning åt den mystiska färgen Caput mortum (dödskallefärg) som går mot brunt och violett.
Miljarder små dimdroppar i luften där nere bryter mot mig var sin liten stråle av ljuset från Tåkerns mörknande vassfält. Himlen speglar markens färg och i det här fallet vassens färg. Så ter sig himlen smutsig och mörk; mörkare och smutsigare än vad man ville tro när man strävar efter att fästa allt på ett akvarellpapper.
Vid Hästholmen åker jag ner till hamnen och skådar ut över Vättern.
Samma upplevelse här, att himlen speglar markens färg - i detta fall sjöns mörkblå vatten.
Så är det! Samma himmel men med olika färg beroende på underlag och överlagring. Kanske måste det till en förkylning för att bry sig om sådant.
Inlägg
