Jag kan bara inte att låta bli att försöka ge mig på det här med blåsippemåleri varenda eviga vår. Det är ju så otroligt vackert och samtidigt så utmanande.
Jag har sagt det förut, att det faktiskt inte går att göra blåsippans färgspektrum rättvisa i måleriet oavsett teknik och underlag och vilken nyans det än må vara i själva blomfärgen alltifrån mustigt kadmiumrött till saftigt himmelsblått eller t o m kritvitt och allt däremellan.
Det har med den för oss människor osynliga ljusvåglängden ultramarin att göra; det tror jag åtminstone alldeles bestämt, rent empiriskt utan att ur vetenskaplig aspekt säkert veta.
Det finns nämligen ett alldeles speciellt ljus i blåsippeblomningen, en nyans, en air, som lyfter skådespelet till en självlysande nivå i skogsdunklet.
I färglådan saknas pigmentet ultramarin, kunde aldrig finnas, och en målning av blåsippor tenderar därför att plattas till i färgskalan alldeles oavsett ambitioner och kunskap om lära och teknik.
Ändå dristar jag mig varje vår till att åter försöka och hur kunde jag låta bli, jag som älskar det.
Här kommer två skissartade försök i akvarell på knänära distans.
Glad Påsk förresten!
Senare tillägg:
Min trogne följare Thord Wiman har också ägnat en stunds aktivitet åt dessa fagra blå blomster. Läs Thords kommentar nedan.
Inlägg
Hej Gebbe!
SvaraRaderaGillar dina ord och akvareller. Varje stunds promenad på poesins blå färdvägar är urstarka centralstimulerande steg mot målet: medvetandets utvidgning, tankens klara expansion.
Klara, färdiga gå ...
"Blommorna är jordens ögon" skrev någon träffsäkert, poetiskt känsligt.
Strindberg var det knappast. Han "hatade" blåsippor och våren var den årstid han skydde allra mest, kopplat helt säkert till en elak depression. Nedanstående diktade rader av Moa skulle han säkert förtrytsamt fnyst åt. Men litet fina tycker jag.
Annars är nog Ellen Key (Sibyllan på Strand, du vet), den litterära gestalt som, allra mest ur hjärtats innersta rum, bedyrat sin kärlek till det lilla blå smycket.
I poesins egen blåsippsbacke är det glest, så glest vilket alltid har förundrat mig, tänker att mången säkert känner en ambitionens ilande lockelse (eller kåre) att försöka men det delikata i uppgiftens natur, tvivlet på egen förmåga, skrivarkramp och annat gör ord och komposition omöjlig.
Jo, det var Stefan Casta, som skrev om jordens ögon. Mina halvslutna (det kostar på att stiga upp i fågelottan) redan och resan till fjäderholmarna är inledd.
"... Det är blåsippeblåst över slänten
har ni sett att vinden är blå
det skvalar och sipprar från slänten
dit ned där sipporna stå
Än är det bara små knoppar
att försiktigt ta en och en
medan töet droppar och droppar
i den långsynta solens sken
Bondens små helgfina flickor
klev varligt bland tö och modd
de visste att sydsläntens sippor
för länge sen gått i grodd
De neg för en skumögd gumma
i kryckkäpp och söndagsschal
de gick där högtidligt stumma
och sökte bland asp och al
Sydsläntens sippor har blommat
i tusen och tusen år
och sinnen som frusit och domnat
har vaknat varje vår
Jag såg en gumma vårfrudan
i blåa vårvindskåren
hon och två helgdagsfina barn
de visste något om våren.
Moa Martinson (1890-1964)
"Den blå vinden"
Bra och Blå fortsättning på Påsken!
Tack min vän.
RaderaFör vissa, tydligen för August Strindberg, kan blåsippans skönhet bli alltför påträngande och positiv.
Det är inte lätt att vara melankolisk. Herr Strindberg jobbade uppenbarligen hårt och enträget på temat.
Stefan Casta med ursprung söder om Vadstena, vid Kastad kulle, drumlinen på slätten blå, icke av blåsippor, men väl av backsippor, gillar jag bättre i sammanhanget.