Årstiden förändras aldrig fortare än just nu. Våren tar väldeliga kliv framåt varje dag och det är som vanligt, jag suckar varje vår, stört omöjligt att hinna med i svängarna. Redan om två veckor är tornseglaren här och ristar in sommarens absoluta tecken mot ljushimlen, som en av de sista flyttfåglarna på plats.
Med den tidiga trädgrönskan hos alm, lönn, kastanj, al, björk och bok var lövsångare på plats redan för en vecka sedan och just nu droppar svartvita flugsnappare ner från natthimlen varje gryning.
Gräset är klippt vid Stugan.
Grågässen vaggar omkring med sina nykläckta gässlingar vid Tåkerns strandmader redan, allt tidigare för varje år.
Sädesärlan kvittrar på takåsen, potatisen är satt, och tranorna ruvar.
Till och med rapsen har börjat blomma och kommer inom en vecka att färga hela slätten gul
och ladusvalorna dansar över Tåkerns vass och runt Hästholmens båtskjul.
Och jag, jag sitter inne och grejar med alla måsten till konstrundan, ordnar annonser och infomaterial till en stor Rotarykonsert och våndas över de sista korpbilderna som aldrig tycks komma i hamn samt en deklaration som hänger över mig som repet från en galge.
Suck!
Ja,nu hinner man inte med,med våren och försommaren alltså.Erinrar mig en trevligt dagsvers i DN för några år sedan;
SvaraRaderaKort är den vackraste tiden,
alltför försvinnande kort.
Knegande går vi förbi den,
försommarn glömmer vi bort.
Det borde finnas som förr
ern majdag när kommunikén
fanns där på skomakardörren:
Stängt mellan hägg och syren
Tack för en trevlig blogg!
Tack okände vän för att du tar dig tid att både läsa om, tycka till och svara på skriveriet i min blogg.
RaderaJag vill önska dig en skön vår utan alltför mycken stress.
Välkommen åter!