10 april - Skator, loppor och vårblomster

.
Jag fick hjälp av Lars i förrgår att såga ner den malplacerade cembratallen  i vår trädgård.
Skatorna har häckat där fyra år i rad och jag har blott av denna enda anledning sparat den fastän den skuggat vår altan och sänt sina rötter ut över hela trädgårdslandet och dränerat det på vatten och näring och ljus.

Det var ur en av vinterns få snöattacker som chansen uppstod. Den tunga blöta snön knäckte flera grenar så att skatboet började rasa och när en storm därefter drog in under natten blev talltoppen omöjlig för skatparet.
De försvann faktiskt temporärt helt och hållet från vår trädgård och jag såg dem inte på nästan en månad. Jag tror att de befann sig i boet när det hela hände och att det så att säga uppstod "panik i sängen" den där natten med ett abrupt övergivande som följd.

Resten av vintern togs vår trädgård med kompost och fågelmatning  och allt över av en flock ungskator om sju eller åtta individer. De huserade runt som riktiga busungar i tomrummet efter de vuxna. 

Nu har skatparet, men jag vet förstås inte om det är "vårt" gamla par, byggt i våra närmaste grannars äppelträd, vilket jag är mycket glad över. Jag har bett om lugn och ro och husfrid för skatornas skull och numera är det således åter ordning och reda i grannskapet och ungskatorna är puts väck.

Alltså passade jag på att be Lars om hjälp. Han kom med motorsågen samma dag. Vilken kompis!
Ett par timmars arbete blev det och idag har jag haft ett fortsatt svettigt jobb med att frakta bort alla grenar, Lars fick stammen till ved. Det blev tre kärror ris till kommunens kompost och nu är det städat och rent i trädgården igen, och solen skiner på altanen, trädgårdslandet får ljus och det känns som en liten nytändning på tomten. 
Stubben fick bli hög, medvetet, kanske ska jag plantera en slingrande klematis där eller ställa en kruka med blommor på toppen. Vi får se hur det artar sig.

En blommande hansälg, (klurigt ord som kan bli felläst)

Ser ni förresten att cotoneasterhäcken där bakom stubben går i grönt. Jajamen! Våren tuggar på och måbärshäckarna i området är än grönare och i ett vindskyddat skogsbryn såg jag redan för en vecka sedan att häggens knoppar var gröna och fingerledslånga. Och videt, det blommar för fullt, där finns mängder av humlor och vildbin, gula av pollen.

I de bästa av sydlägen har de första maskrosorna redan slagit ut, men det kommer nog att förnekas av min fru Ulla om jag berättar, eftersom hon alltid menat att maskrosen är en sommarblomma. Detta faktum är vi alltså inte riktigt överens om, som synes, och kanske håller jag tyst ännu ett litet tag.

Vid entregången till min ateljé lyser det förunderligt blått. Där finns en bård av pyttesmå blå blommor som lyser som av himmelsfärg i den mest utsatta jordremsan bredvid betongstenarna.
Häromdagen, det var tidigt på morgonen, blev jag uppmärksam på det där. Då var det nästan som en liten minirabatt längs gången och jag tänkte att jag nog borde fotografera det hela. 
Idag när jag ger mig mera tid är det redan något mindre blått och det är också svårt att i bild göra det hela rättvisa, ty blomningen börjar redan dra förbi. Torkan skyndar på och utmanar till opportunistiskt stressbeteende hos tidiga veronikor.

Jag tror att växten heter åkerveronika, men helt säker på det är jag inte. Kanske kan det vara den betydligt sällsyntare luddveronika istället. Det är trångt mellan de små veronikorna i systemet och variationen är stor inom arterna också.
En del kallar dem för ogräs men det skulle aldrig komma ifråga för mig att säga så om ett så skönt litet blomster, nog är det väl värt ett bättre epitet än så.

Jo just. Det var det där med den svettiga risbärningen av idag. Som fågelringmärkare, med många tusen fågelkroppar i min hand genom årens lopp, har jag alltid varit mer utsatt än alla mina fågelskådarkompisar för fågelloppor och löss. De brukade kalla mig för känslig och de verkade visst aldrig att drabbas. 
Och visst, jag vet, jag har alltid varit extra känslig och utsatt för blodsugare. Sött blod, sa man visst förr i tiden, och sötast blod av alla har tydligen just jag.
Flest loppor och löss finns det i fågelbon. Där kan det verkligen krylla av kryp, vilket gör att jag inte så gärna ger mig till att rensa fågelholkar, som man kanske bör, efter fullbordad häckning.

I den där nedtagna cembratallen fanns fyra skatbon och nog tänkte jag på att åtminstone det senast använda boet troligen skulle härbärgera en mängd oangenäma blodsugare. Jag var emellertid tvungen att famngreppa både infernaliskt hopsnärjda kvistar och grenar samt fyra flera kilo tunga redesklumpar av lera fyllda med trasor, fjäder och gräs. Vilket mäktigt arbete, av skatorna menar jag.

Efter förrättat värv la jag direkt alla svettiga och smutsiga kläder i tvättmaskinen och hoppade i ett varmt bad. Jag hann nästan undan men inte riktigt.
Det hade nämligen redan börjat klia på båda benen. Och nu, när jag sitter här i ateljén och skriver flera timmar senare, börjar det minsann klia igen, på båda underarmarna och benen. Små röda förhöjningar syns i skinnet. De dyker upp som en kliig hotspot och vandrar sen vidare längs en rutt på huden med ideliga hållplatser för nya bett och jag känner igen det, det är så typiskt, det är loppa.

Hur i helsike, tänker jag och kommer på anledningen efter en stund. Det är skorna. Jag har samma rymliga kängor på mig, de som jag hade under förmiddagens risbärning och skatbofrakt. Rackarns också!

Nu går jag ut på trappan och slår ur dem ordentligt. Jag får hoppas det hjälper.