Ännu en natt med låg temperatur, ner mot minst femton minusgrader, fick den här tamduvan att söka skydd vid min ateljéport. Den tryckte sig tätt mot dörren där lite värme tydligen sipprade ut ur springan och den ville först inte flytta på sig. Jag tog några steg tillbaka och då reste den sig och kom mig till mötes och tittade mig rakt in i ögonen som för att tigga om hjälp när jag satte mig nära på huk. Så blev den stilla en stund och avvaktade min reaktion.
Ateljébesök
Men jag hade inget att erbjuda och då lyfte den strax från trappen och försvann bort över samhället.
Vi "fågelskådare" om jag nu lite motvilligt kallar mig så, har normalt inte mycket till övers för denna art. Den är ju knappt kryssningsbar och tillhör det trivialaste i fågellivet. Men när man kommer nära den och i vissa sammanhang blir jag ändå lite förundrad och charmad av variationen, tillgivenheten och skönheten. Se bara här hur vacker den här duvan är i alla sina detaljer.
Tamduva.
Troligen var just den här individen en något felflugen brevduva, även om jag just här inte kom åt att se eventuella ringar i metall och plast, vilket de normalt bär på. Men "förtroendet" skvallrade en smula, om det nu inte var ren utmattning och svält förstås.
För några år sedan omvärderade jag faktiskt min inställning till tamduvan. Det var efter ett besök i Turkiet som jag berättade den märkliga historien om artens förhållande till människan. Vi har faktiskt en hel del att tacka tamduvan för.
Läs om detta via länken bakåt i tiden i: Naturlig dagbok
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar