Vi har tagit farväl av min äldsta kusin Sven vid Uppenbarelsekapellet i Linköping denna gråkalla decemberdag.
Då vi anlände sjöng en koltrast från det stora lövträdet vid entrén. Det var ingen trevande skuggsång, utan allt skedde för full hals, så att det riktigt gnistrade ur frosten.
Så tändes mitt i sorgen ett ljus i mörkret.
- Svarttrost, heter den på norsk, sa Nicolai, och jeg har allerede hørt den synge hjemme i Oslo også .
Och det är så det är. I storstadens ljus och buller är den först på plats med sången. Ju längre ut på landsbygden, ju ensligare, desto senare sker premiären, så jag får säkert vänta tills mars hemma hos mig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar