4 juni - Minnesvärd sommarkväll

.
Vissa naturupplevelser blir minnesvärda.
De från igår till exempel. Det blev en sån där sommarkväll jag alltid kommer att tänka tillbaka på.


Det var första kvällen efter en rekordkylig vecka när jag kände att sommaren kom igen. Inte mer än tretton grader visserligen, konstaterade jag på bilmätaren, men ändå betydligt mer än de knappa tio grader som varit rådande en tid.
En regnskur hade just passerat och solen glimtade fram mellan molnen över Vättern och jag sa till Ulla att jag längtade ut en sväng.


- Vill du följa med ner till Alvastra pålbyggnad för att lyssna efter kärrsångare? frågade jag.
Men hon tackade lite oväntat nej på grund av kvarstående skolarbete så jag blev själv och själv är egentligen aldrig fel i naturen. Det är då det brukar hända saker. 


Jag kom till att börja med knappt utanför 50-skyltarna. Längs vägrenen på RV 50 vid Sjöstorp kör jag ifatt en rovfågel med fjäderlätt flykt som jagar över diket. Först tror jag det är en kärrhök men så förstår jag. Det är en jorduggla. Den svänger tillbaka och så gör jag.

Den har satt sig mitt på den nyslagna vallen, då jag åter hittar den. Jag parkerar på vägkanten; bilen svajar i luftdraget från den ena långtradaren efter den andra som passerar tätt intill så jag kliver ur med kamera och kikare beredd och jag lyckas få iväg några foton just när ugglan lyfter och försvinner bort med bytet, en sork, dinglande i klorna.


Jag vänder tillbaka till p-platsen längre bort, där jag har fin överblick. Jordugglan kommer tillbaka nämligen, väldigt kvickt på jakt efter nya byten. 
Den flyger omkring i området under ytterligare tjugo minuter, parerar med livsfarlig precision passagerna över vägen mellan långtradare och personbilar, allt medan skymningen faller långsamt då jag slutligen förlorar fågeln i skumrasket.

Jag gör åtskilliga skisser på den jagande jordugglan. Här är några av dem.


Nu har jorduggla setts i det här området flera gånger under våren, med början i mars/april månad. Kanske finns någonstans mellan Stora Lund och Sjöstorp en möjlig häckning.

*

Mörkret, om man nu kan tala om något sådant när vi nu närmar oss midsommartid, tätnar och jag far vidare ner till målet, busk- och örtmarkerna vid Alvastra pålbyggnad.

Minst fem näktergalar sjunger från den mörka grönskan som inramar gläntan. Det riktigt dånar i luften, där lätta dimmor stiger ur diken och kärrdrag, "dånet" härrör mest från näktergalarna men tyvärr också från den ständiga ström av tungt lastade långtradare som passerar på vägen strax bortom och tyvärr förstör mycket av stämningen. (Lördagskvällar brukar vara bästa kvällen för besök).


Två gräshoppsångare, rörsångare, törnsångare och sävsparv samt koltrast förstås sjunger också i området som är tätt bevuxet med videbuskage, bladvass, älgört, kirskål och hundkäx till midjehöjd.
Det är en undantagsbiotop, så sällsynt i dagens rationella och städade Jordbruksverige och naturen svarar direkt med en koncentration av ovanliga fågelarter och platsen har utvecklats till en av de finaste nattfågelsångarlokaler vi har i Östergötland och i högsta grad värd ett sommarkvällsbesök.


Det är kärrsångarna jag är ute efter ikväll. Den arten är den sista att återvända från tropiska Afrika. Inte förrän de senaste dagarna i maj eller egentligen i första halvan av juni månad brukar de komma hit. Det är en ganska ny fågel för landet, med en sydvästlig ingång.
Den är nästan omöjlig att ockulärt i fält skilja från den betydligt allmänare rörsångaren. Men medan den senare räknas bland bladvassens innebyggare är kärrsångaren knuten till kärrmarker med blandade högörter.

Två kärrsångare sjunger ikväll och är det någon fågelsång som sticker ut är det verkligen just kärrsångaren som tar hem priset.
Den presenterar en väv av härmingar från andra fåglar - svenska arter likväl som afrikanska - glidningar, hissningar, crescendo och legato, allt i en formidabel medleymix som pågår utan avbrott i timme efter timme under förnatten.
Jag studerar en av fåglarna närmare i kikaren. Den ljusa strupen guppar och sväller som en liten boll under extasen, inramad av ockra och gulgrönt över bröst och kind, medan det oranga gapet blixtrar stroboskopiskt.
I motljuset blir fågeln till en självlysande boll med surriga vingar då den far fram och åter mellan revirets sångplatser. 


Längre bort, mellan träden vid bäcken längs den gamla järnvägssträckningen varnar kråkorna intensivt. Jag spanar i kikaren men utsikten försvinner i det örtgröna och jag bestämmer mig för att vandra dit och se efter vad som pågår.


Det är en räv. En hanräv som är på sorkjakt. Den bökar med nosen i alla hål, stannar upp, lägger huvudet på sned och lyssnar, skvätter med benet lyft mot en lämplig tuva, travar sakta några meter med sned svansföring och letar igen. Den har fällt hela den röda vinterpälsen och blivit grå, smal och finlemmad och då den sträcker upp huvudet blir halsen nästan rådjurstunn.

Då jag piper i handflatan stannar den upp och spejar intensivt åt mitt håll, står länge så, osäker och nyfiken, innan den fortsätter sitt värv, hela tiden med bakåtkoll mot mitt håll.
Så försvinner den långsamt bort över gärdet medan natten tar vid och jag åter far hemåt.


En sommarkväll att spara för framtiden.