Jag är i starkt behov av lindring och kontrast; behöver rena mitt sorgsna sinne från besvikelsen över mänskligheten och tvätta bort ångesten efter vad som hänt "mina" grå flugsnappare vid Stugan.
Därför vandrar jag nu genom en sky av manshög hundloka. Några få personer endast, har gått före mig. Här finns en trampad tunnel, en nästan okänd genväg nära längs Vättern från Hästholmen till Omberg.
Flera kärrsångare och törnsångare sjunger ur grönskan. Högre upp i träden hör jag svarthättor och rosenfinkar.
Ute på vattnet stimmar måsfåglarna. De står också på skären med sina halvvuxna ungar, där även ett par storskarvar håller till.
Två gråhakedoppingar, precis som tidigare om åren, vilar på vattnet tillsammans med svanar, knipor, storskrake, gravand och gräsänder.
Allt är rofyllt och vackert och Vätterns vatten är blankt och klart.
Årets första blommande blåklint och vallmo kantar stigen längs rågfälten som nålar sig igenom den täta grönskan där högar av gammalt gråalsris ligger bland nyskotten som tränger på och tätnar.
Sen, den nästan osynliga öppningen genom alet ner till klipporna, så okänd och lätt att missa för den som inte vet eller aldrig har varit här tidigare. Ett hemlighetsfullt gömme för utvalda men öppet för alla som vill.
Det är hit jag längtar.
Till klipporna, vattentvättade och slipade med räfflor från tre generationers glaciäris.
Till en innanhavskust av egendomlig storhet och skönhet.
Här tvättar jag min själ, mitt ansikte och mina händer i kristallklart kyligt vatten som jag hämtar ur det komprimerade djupperspektivet; tar av mig skorna och plaskar med tårna; funderar en stund på ett bad men låter det vara, ännu en liten tid.
Därefter lägger jag mig på rygg på den varma hällen med gräskanten som huvudkudde och blickar ut över sjön bort mot Omberg, mot Ellen Keys Strand och Rödgavels klippor.
Där viner pilgrimsfalken runt i lufthavet - inte bara bildligt - jag ser den faktiskt.
Länge.
Bättre bot än detta finns inte.
Det finns hopp!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar