Morgonen bjuder på frost igen. Men luften är annorlunda, inte lika vårlig som tidigare och skyn är inte klar utan mjölkvit av moln och slöjor. Nordvinden från natten har lugnat sig något men biter ännu i skinnet. Det är ändå, ännu en vårdag.
Så här dags, vid någon av de sista dagarna av mars månad, kan man förvänta sig att finna årets första sädesärla; sådan är Lars önskan denna dag vid Tåkerns Naturum, därför besöket här, men det kunde förstås lika gärna ha blivit vid kobbarna utanför Ålebäcken eller någon annan sjökantsbiotop. Det är nämligen där sädesärlorna håller till den första veckan efter återkomsten.
"Ja, här finns i alla fall möjligheten", menar Lars.
Nordanvinden känns skarpare vid öppet vatten och sveper in i gattet mellan vassarna rakt mot oss. Trots vantar och mössa blir vi frusna.
"Den här frusenheten kommer jag säkert att ha kvar inombords hela dagen", säger Karin och ryser.
Ute på vågigt vatten ligger mängder av grågäss, svanar och änder samt sothöns och skäggdoppingar. Bakgrunden domineras av ljudliga skrattmåsar och rördromar som tutar ikapp från alla håll.
Vi går en sväng längs spängerna och förrättar många samtal i sollä till kaffet, men ni förstår nog redan, att någon sädesärla ser vi aldrig; imorgon kanske, tiden är ändå den rätta. Ett par smygande skäggmesar ser jag istället; de har säkert bo med ägg redan och nära intill detta står jag länge tyst lyssnande efter spridda knorrande ljud från vassbottnen. Till slut förstår jag att det är spelande paddor jag hör.
Två hanar av brun kärrkök ser vi som årets första, en bär vass i klorna och dyker ner till sitt gamla näste vid Svanshals udde och en annan kommer på hög höjd från söder och sveper in över sjön förföljd av skrattmåsar.
"Har ni sett någon enkelbeckasin än", frågar Lars.
Jag tar med mig frågan när jag senare åker västerut på vägen bort mot Omberg. Jag konstaterar att vårbruket på slätten har gått fort. Det mesta av vårsådden är redan i jord och nu längtar alla efter nödvändigt regn. Det är så torrt!
På maden vid Väversunda ser jag rätt många födosökande traststora fåglar en bit ut, längs vattenlinjen. På håll tror jag först att det är just trastar eller starar men med kikaren för ögonen blir de alla till enkelbeckasiner.
Oj! så många. Jag räknar in dem så gott jag kan. En del är halvgömda av tuvor och många upptäcker jag nog aldrig. Därför blir siffran - 56 stycken - överraskande stor. Så kom alltså svaret till frågan som Lars ställde, med någon fördröjning som en rapport från ögon i gräsrotsnivå!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar