Jag sitter på en uppochnedvänd kanot vid båtplatsen. Jag har tömt Stugan på ännu en omgång bråte som jag lastat bilen full med. Nu tar jag en paus i vårvädret, njuter av solen som strålar in varm och skön mellan alarna där Disan rinner ut i Tåkern.
I betet framför mig rastar ett hundratal grågäss tillsammans med en ensam trana, säkert den jag såg häromdagen samt några små flockar sädgäss. Rördromen klarar strupen därute i vassen, hest och omusikaliskt hostar den utan djup och flyt. En snösträng ligger kvar vid åkanten och speglar sig i vattnet som flyter stilla mellan halmgult fjolårsgräs.
Allt känns bra när man för en stund kan koppla bort den skrämmande verkligheten som dessa dagar finns alldeles runt hörnet.
- Ett knappt hörbart plask alldeles till vänster om mig - mellan buskarna i högvattnet hitom vassen kommer en mink simmande. Den håller huvudet högt eftersom den släpar på en liten abborre i ett nackgrepp. Den landar vid en tuva bara tre meter bort, kliver upp, skakar vatten ur pälsen och börjar promenaden över träbron mot sitt bo under kanoten. Rakt mot mig.
Den stannar upp två meter framför mig. Jag sitter blick stilla. Vi prövar tålamodet, minken ändå mest sitt mod. Den spejar skumögd framåt, vädrar med nosen högt, plirar med solen i ansiktet mot den där märkliga mörka "massan" i motljuset framför sig och vänder efter en stund. Den försvinner ner i ett hål, under bryggan, där jag ser på små svallvågor att den tar sig bortåt i skydd och i skugga.
Efter en stund kommer den fram igen på andra sidan bron och nu är abborren uppäten.
Den stirrar hela tiden i riktning mot mig. Länge och noga, prövar den vankelmodigt nya varianter, trajar fram och tillbaka men vågar aldrig fullt ut på försöket att vända hemåt utan ger till sist upp, kliver ut på klirrande nattis och försvinner simmande åter in i vassen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar