På en av de döda almarna vid Almelyckan på södra Omberg växer en vacker svamp. Den är fräsch och mjuk och i högsta grad levande, i motsats till själva almen, som är dödad av almsplintborre, likt nästan alla Ombergs almar.
Vinterskivling.
Vi upptäcker svampen som lyser så vackert i sepia när vi går vår blåsippspromenad längs Östgötaleden, Lars, Sverker och jag. Jag måste förstås ta reda på vad det är för sort, sånt kan jag inte lämna därhän. Alltså ställer jag frågan i FB-nätverket "Svamp-klapp" vid hemkomsten varvid Majken och Emma samstämmigt säger: Vinterskivling.
Tack så mycket. Nu har jag lärt mig något nytt också idag.
Johan har sovit gott i natt. Nu har han kokkaffe i muggen. Arvid Nordqvists måste det vara!
Efter vandringen, tar vi fika vid vindskyddet där Johan just övernattat. Han är på vandring, eller snarare på cykelstråt, sedan tjugotvå månader tillbaka. Jag känner igen honom från ett reportage i tidningen nyligen, där han berättade om sitt projekt, att frigöra sig från allt som låser, ta dagen som den kommer, övernatta därhelst plats och möjlighet ges samt leva ur hand i mun i ordets rätta bemärkelse.
Länk till artikel i tidningen Corren.
Jag stod vid ett vägskäl och tog till vänster, säger han och ler. Men jag är snart färdig med det här. Nu i slutet av februari ska jag tänka ut något nytt, fastän målet är okänt.
Vi önskar honom lycka till och frågar: "Vart är du på väg?"
Närmast till Stora lund, svarar han. Jag har hört att det är så vackert där.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar