23 februari - Skogsnäringen - en gammal blindbock

Det rör sig i skogen, eller snarare, rörs om i skogen.

Det som får mig att reagera och vilja uttrycka min mening är en artikel i tidningen Corren den 22 februari 2022, där skogsägaren Ola Wretemark utanför Strålsnäs i Boxholms kommun i Östergötland säger att han blundat för problemen med sin skog och att hans "uppvaknande" har skett efter återkommande stormar och granbarkborrarnas framfart.

Jag anar ett litet hopp om nödvändig förändring av skogsnäringens rekommendationer i artikeln. 

Faksimil ur Corren den 22 februari 2022. Artikel av Fredrik Sandberg.

För inte mer än ett drygt decennium sedan, fick den moderna skogsnäringen ökande problem med granskogen. Det började med "röda granar" som antogs bero på sommartorka, vilket ledde fram mot allt svårare och återkommande angrepp av granbarkborre i en stressad trädmiljö. Allt kom enligt branschen som en stor överraskning. Man blev verkligen tagna på sängen.

Hyggeskant med kraftigt angrepp av granbarkborre.

Klimatförändringarna med tillhörande följder samt de alltmer skoningslösa metoderna man ägnat sig åt, började till slut möblera om i det moderna skogslandskapet. Den ensidiga satsningen på snabbväxt gran som Sverige planterat under en dryg mansålder hotades med ens.

Idag har skognäringen, tagna på sängen, gått ut med skarpa signaler om en nödvänding förändring och anpassning till det nya som råder. Borta är rekommendationen om att sätta gran precis överallt. Istället betonas behovet av en varierad trädkompott med betydligt mera löv och tall i skogslandskapet. 

Det är denna insikt som till slut har drabbat också skogsägaren Ola Wretemark i Strålsnäs.

Myrstacken - ett litet tecken på biologisk mångfald.

Äntligen säger många av oss naturkunniga och naturintresserade tillika samtliga miljöorganisationer. Tänk att vi, "miljömupparna", till slut har fått rätt! Så sorgligt bara, att det har måst gå så här långt, att artutarmningen i graneländets skugga har tagit oss ända fram till själva kaosets brant.

I den här skogen, tillhörande Linköpings stift, växer orkidén knärot och slingrande bestånd av linnéa. Och precis lagom, att dessa arter finner sin plats, sägs skogen vara färdig för slutavverkning - blott 80 år gammal. Stiftets grannskiften föll i vintras och ett tusental plantor knärot försvann över en vinter. Kan man ersätta en sådan förlust? Hur högt är värdet?

Ett mossigt flyttblock alldeles översållat av orkidén knärot ...

... och samma block idag, efter slutavverkning.

Jag minns hur det så sent som på 1980-talet fanns tämligen gott om gammal storvuxen och varierad skog på bondemarker och i Lysings Häradsallmänning i  Ödeshögs skogsbygd. Man behövde inte åka långt på grusvägarna genom dessa områden innan man såg tjäder, orre och järpe. Idag är knappast inget av detta kvar - varken gammelskog eller skogsfågel. 

Då, på 1980-talet, var det naturligt för mig att både få se och måla tjädrar i egen hembygd.

Bondeskogarna säljs numera ofta bort till bolag eller långtbortboende direktörer utan andra intressen än pengar. Häradsallmänningens ägare, rika slättbönder mest, skiter i skogens naturvärden och vill ha årlig utdelning i pengar efter mantal. Uttaget av avverkningsbar skog övergår tillväxten. Problemen befästs och ökar.

När den planterade granskogen ser ut så här måste man väl inse djupet av det problem man har skapat. (Trettioårig skadad och sjuklig granplantering på fel mark, Omberg).

Visst är det fantastiskt att ett uppvaknande äntligen har skett inom näringen. Jag har talat med flera yngre skogsägare i bygden den senaste tiden. De säger alla att de absolut har börjat tänka om. Många gånger har omvändelsen skett med stor sorg "under galgen", men självklart är det bättre så än inte alls. Det som händer idag kommer troligen att märkas om några decennier, då dagens enformiga granskogar får ge vika för en mer artdifferentierad skog, bättre anpassad efter naturliga förutsättningar.

Tråkigt dock att Ola Wretemark inte har uppmärksammat miljörörelsens enträgna försök att påtala ovanstående missförhållanden. Han gör, menar jag, en orättvis beskyllning som sticker otrevligt i ögonen. I verkligheten är det ju skogsnäringen själv, som måste bära det tunga ansvaret för det elände man har hjälpt till att skapa i dagens skogar!

Uppvaknandet är förstås positivt och artikeln tänder ett litet hopp. 

Men mer finns förstås att säga i ämnet och till detta tänker jag återkomma.