25 februari - Trots allt!

När stora sorger inträffar tror man att världen ska stanna en stund. Som när nära och kära drabbas av svår sjukdom eller död, eller som idag, dagen efter att KRIG har brutit ut i vårt Europa. Allt blir så skrämmande, ofattbart och ödsligt tomt. Tankarna går runt, ältar eländet om och om igen och man är både förbannad och ledsen på samma gång. Hur kan det få ske i vår moderna del av världen, att en ny maktgalen diktator får med sig ett helt land in i krig, ett krig som ingen önskar, inte heller det egna folket. Hade vi inte lärt oss detta en gång för alla och ständigt upprepat mantrat gång på gång: aldrig mer!

Men jordens snurrande liv stannar inte upp. Dagen idag fortsätter från igår in i nästa dag och nästa och nästa ...

Mitt i det otäcka gryr en ny morgon, en ny vår med nytt liv knackar på dörren och jag flyr den dystra verkligheten en kort stund och vänder mig mot ljuset.

Över åkrarna runt Tåkern betar grågässen i hundratal. Par om par går de och snappar av höstvetets broddar, skränar och jagar varann en stund eller flyger ner mot sjöns öppna vatten för en paus.

Här i bilden hittar jag fjorton tofsvipor. Gör du?

Mitt i en av flockarna går tofsvipor. Jag räknar in nästan trettio stycken. De är årets första för mig och jag tänker igen, att länge var ni inte borta. Nu är ni här igen och jag får ännu en gång erfara den stora glädjen i er återkomst. 

Senare tillägg: När jag ägnar lite mer tid åt fotot på gäss och tofsvipor ovan, noterar jag att det minsann inte bara finns grågäss med. Både sädgäss och bläsgäss är också representerade. 

Knölsvanarna ligger parvis i svämvattnet vid Holmens mad och jag stannar en stund och skissar i mitt block. Över buskraden och fjolårsvassen mot Väversunda lyfter en gammal ljushuvad havsörn med en stor gren i klorna. Transporten går in mot udden, där paret, längst ut i skydd från insyn, har ett bo sen några år tillbaka.

Stugan ligger kvar som alltid. Jag kastar ett öga dit i vemod och noterar årets första trana som ensam sträcker in över tegeltaket. De där ensamma brukar komma allra först; letande efter den partner som försvunnit under vinterns flytt.

Vid bron över Disan, svämmar det lerbruna vårvattnet in över omgivande starrmader, fyllt med livgivande näring och slam. Markerna runt sjön, förresten hela slätten, är vattenmättade och himmelsspeglande.

Hemma i ateljén igen målar jag på min "omöjligt vilda" stora närstudie av en vårbacke med hasselsnärj. Det ska bli en pampig olja har jag tänkt. Sen får vi se ...