8 maj - Jag har fått ett "nytt" öga

Den grå starren, katarakten, på mitt vänsteröga hade förvärrats ganska snabbt på ett år. Jag fick en tid för operation i Jönköping. Det gick fort och smidigt via en överföring från Region Östergötland, med hjälp av en vårdlots. Eftersom väntetiden på US i Linköping är över året lång beroende på annan prioritering, så är det väldigt bra med samarbetet över Regiongränserna.

Första försöket gick om intet då kirurgen snubblade och bröt sig på väg till kliniken, så jag fick en ny tid i går morse och nu är operationen gjord, för bara ett drygt dygn sedan och jag ser redan som en gud.

Nästan alla i min ålder, 70 plus, upplever samma sak, att synen grånar och grumlar till sig. Jag tänker på de gamlingar man mötte förr om dags med gråvita, oseende ögon och inte minst tänker jag på målaren Monet som till slut, nästan helt blind, inte visste vad tuberna gav för färg och därmed, enligt dagens expertis, skapade sina bästa verk?! Detta kommer inte att hända mig. Jag har fått hjälp och om det kommer att visa sig vara ett konstnärligt misstag så må det ske. Jag vill faktiskt fortsätta se.

Många har alltså varit med om grå-starr-operation. Smidigt, snabbt, smärtfritt, revolutionerande m m har man hört samfällt av dem alla. Men hur är det? Hur går det till och hur upplever man det? Om det ville jag berätta. Detta är min berättelse:

kl 0815 är jag inskriven och får på mig hårskydd och skoskydd. Undersköterskan ger mig ögondroppar för pupillförstoring i två vändor och sen får jag svara på några frågor och ännu en gång berätta om vilket öga som gäller. Jag får vänta på min tur i kön, tre patienter kör om lott i "verkstaden" och jag får nu droppar för ögonbedövning.

kl 0825 träffar jag doktorn en vänlig kvinna i blått med någon slavisk intonation. Hon tittar åter in i mina båda ögon och konstaterar att jag har grå starr också på mitt högra öga. 

- Du kan få beställa tid även för det, berättar hon. Även om du tror att du ser perfekt med det, kommer du snart att märka skillnaden. Men då kan du bara ringa hit och beställa tid, säger hon och därmed är det dags att följa med in i operationssalen där ytterligare två personer finns, antagligen operationssköterskor. Alla är klädda i blått med skydd och andningsmasker.

Två irriterande starka lampor bländar mitt utsatta öga.

kl 0845 Jag sätter mig i en "tandläkarstol" som fälls bakåt. Två starka lampor bländar mig. Ansiktets vänstra sida tvättas nu extra noggrant med sprit, varefter en mask tejpas fast hårt där endast ett hål för mitt öga lämnas öppet varvid ögonlocken också stängs ute så att jag inte längre kan blinka. Jag kommer inte undan det starka ljuset. 

- Andas lugnt, hör jag någon säga och jag lägger mina armar över bröstet och försöker koppla bort allt som händer.

Från kirurgens perspektiv ser jag väl hädanefter ut ungefär så här. 

Från och med nu har jag reducerats inte bara till en patient utan till ett stelt stirrande öga med vidöppen pupill. Detta är en märklig paradox eftersom jag själv på andra sidan, där under masken, faktiskt ser allt som går att se, under hela förloppet, utan att jag egentligen känner annat än beröring och tryck i ansiktet.

Man spolar flitigt med svalt vatten över ögat men jag känner det först när det rinner nerför kinden. De två starka lamporna böljar.

Ett ansikte dyker upp i lampornas motljus. Något tunt glittrigt dinglar i synfältet och sedan vrider sig bilden samtidigt som jag förnimmer ett tryck mot ögat. Något placeras där ...

Jag hör ett fint men skarpt tickande. Det är nog lasern, den som ska göra de två små hålen genom vilken min gamla lins ska finfördelas och sugas ut ur sin "kokong" och där den hoprullade plastlinsen skall föras in och pumpas upp.

- Löser ni upp linsen och suger ut den nu, frågar jag påläst initierat. 

- Snart, får jag till svar. Du kommer höra när pumpen börjar arbeta.

Plötsligt försvinner de skarpt tecknade lamporna i ett bländande, böljande ljus utan fokus. Ögat står öppet bakom hornhinnans front. Min grånade gamla lins är borta och pumpen jag hör berättar detsamma.

Jag känner rörelser och hör röster och plötsligt kommer något tillbaka, suddigt och nästan rött till färgen anar jag återigen de två lamporna bakom spolande vatten.

Operationsstolen fälls långsamt upp och armstödet viks undan. Mitt "nya" öga letar sig runt i lokalen. Färgen lättar upp mot gult och jag kan läsa en skylt. Det fungerar.

- Varsågod. Vi är klara.

En sköterska tar mig under armen, jag ställer mig upp något vingligt och vi går ut. Jag får ett kort med den nya linsens prestanda samt papper om två sorts ögondroppar att hämta ut på apotek och använda tre veckor framåt.

Kl 0900 sitter vi i bilen. Ulla kör hem och jag följer E4:ans breda grå band norröver med mitt nya vänstra öga. Jag ser redan bättre än igår. Fantastiskt!

Senare tillägg: Se gärna kommentarerna nedan. De berikar läsupplevelsen./Gebbe