5 maj - Före och efter regn

Det har blivit lite sent men nu är det gjort. Hamlingen av min pilrad vid Stugan är genomförd. Jag beslutade mig till sist för att anlita ett proffs istället för att själv försöka. Novisen bör undvika spisen.

Och tur var nog det, för det första Johan sa när han såg min nyinköpta batterisåg var:

- Du har vänt kedjan fel. Du hade fått såga till dödagar utan resultat. Vi brukade sabba för jobbiga kompisar på skogsskolan på det där sättet. Tänderna ska ju pekat framåt, förstår du, men jag ordnar det och så får du lite "vegge-olja" till kedjan på köpet, den kan du steka fläsket med.

Sen satte han igång så grenarna flög. Jag jobbade bredvid med bärningen. Han var färdig efter mindre än en halvtimme och resten av anlitad tid satt vi och småpratade om allt mellan himmel och jord. 

Jag bad honom hälsa hem till mor Solveig, min kära vän och gamla lärarkollega från tiden för snart femtio år sedan. Tänk vad tiden går. 

Vi anade regnet i ryggen under vårt arbete men vi hann med. Nu hoppas jag att pilarna förlåter mitt sena tilltag, med nya gröna skott när så efterlängtat regn snart fyller torra diken.

Utlovat regn är alltså här. Jag har nyss tömt mätaren på 10 mm från natten och ännu droppar det ur molnen. De i höstas planterade odlade backsipporna skyddar sina känsliga delar genom att luta sig ner mot backen. I silverhåren glänser vattendropparna vackert som små pärlor.

Jag går in i ateljévärmen och plockar bland mina akvarellpannåer. Jag har lämnat mitt oljemåleri för en stund. Eftersom Konstrundan nyligen har blivit definitivt inställd fokuserar jag på den kommande sommarutställningen i Sankt Lars kyrka i Linköping och där har jag tänkt vattenfärg.

Mellan två av pannåerna kilar en silverfisk blixtsnabbt iväg. Den stannar upp och avvaktar min reaktion.

Långsprötad silverfisk, en ny art för mig.

Jag ser att den här har långa stjärtspröt och antenner och jag inser att det är den nya arten som under sen tid har kommit in i vårt land. Den är också större än mina redan bekanta silverfiskar i toalettens skrymslen och vrår. 

Den långsprötade silverfisken ses som ett potentiellt skadedjur eftersom den nöjer sig med torrare och modernare lokaler och är duktig på att äta papper. Får den in en stabil fot i museum och bibliotek kan den ställa till med problem långsiktigt, tror man.

Äsch - hos mig får mig får den vara kvar. Jag får upprätthålla en god omsättning på mina verk bara, så ordnar det sig nog och vem vet, den kanske kan bidra med lite patina åt min konst.