När regnvädret släppte fram varmfronten från sydväst igår mot kvällen åkte jag ner till Stugan.
Det klarnade över Omberg och jag riktigt kände temperaturen stegras minut för minut. Kvällssolen släpade en rosa kjol över landskapet. Ett par ljusvingade årtor lyfte ur den blöta starrmaden när jag tyst anlände till båtplatsen vid vasskanalen och det härskande tranparet ropade över det numera i stort sett tofsvipetomma strandbetet, där grågässsen ännu med bevarad integritet och försvar nog, vågade valla sina ungar trots allt medan en nyanländ sävsångare sjöng in sitt revir på andra sidan kanalbanken och kastade sig extatiskt upp ur kvaveldunet rakt mot rymden under hetsiga sångkaskader. Det är årets första men redan i morgon är flera på plats.
Så satt jag, länge, vid ringmärkningsplatsen och följde en fälthare som långsamt skuttade runt, malande på spätt, ljusgrönt gräs mellan sina räfflade kindtänder.
Snart kom en till i sikte. Hon, jag tror på det, närmade sig smygande men ändå målinriktat. Sen kröp hon runt hanen, jag tror på det också, varv på varv med svansens vita undersida rakt upp i vädret och öronen lagda efter ryggen. Hela ändalykten visade hon upp som en stor vit pionblomma med "pistillens märke" lockande öppet och inbjudande. Hanen nosade snabbt och oengagerat in i rumpan och fortsatte sen sitt för stunden viktigaste värv, att tugga skirt vårgräs.
Så höll de på med sitt i en halvtimme. Enträget uppvaktade hon hanen som fortsatte nobba den heta inbjudningen till bröllop.
Och jag njöt av stunden och funderade på livet medan skymningen närmade sig från öster.
Inlägg
All heder åt hanen! Kyskhet är en dygd. Honans beteende däremot vore, om det var fråga om förmänskligat beteende, lika onyanserat och avtändande som en ordinär buskis eller en svensk pilsnerfilm av sämre sort. /Gunnel.
SvaraRaderaMmmm ... inte riktigt överens med dig den här gången Gunnel!
SvaraRaderaRoligt! Om vi fortsätter tänka oss djurens beteende överfört rakt av till människors beteende så landar det nog ändå i buskis... Särskilt "öronen lagda efter ryggen", jag försöker tänka mig hur det kan gestaltas sceniskt. Djuren gör det bäst, som alltid.
SvaraRaderaNåväl, visst finns det poesi här, livet är inte svart-vitt. Jag tänker närmast på några av mina förebilder, de franska litterära dekadenterna verksamma under slutande 1800-tal - Baudelaire, Verlaine, Rimbaud, Mallarmé - som säkerligen gärna hade diktat om "en stor vit pionblomma med 'pistillens märke' lockande...".
Gunnel.