6 december - En introvert Gebbe

.
Kallsvetten bryter fram i pannan och kväljningarna krampar hela kroppen.

- Andas med lugna tag bara, säger läkaren, vi är snart nere.

Både hon och sjuksköterskan har vita plastförkläden och gummihandskar på sig som skydd mot alla eventualiteter. Jag har fått bedövningsspray i halsen och har svalt ett glidmedel som nästan smakar lite såpa. Slangen matas in genom en hård plastdysa som jag biter hårt i. Jag stirrar envist koncentrerat på monitorn som visar den långsamma vandringen i mitt inre.
Jag är på den gastroskopiska avdelningen på Motala Lasarett för en "magtitt".

- Nu är vi i matstrupen, den har som du ser en vitaktig slemhinna, och nu närmar vi oss den övre magmunnen, informerar läkaren pedagogiskt avledande.

- Och ... jaha, här har vi ett bråck som har pressats upp över diafragman. Där har vi ditt problem. Som du ser är magmunnen väldigt flikig, liksom svullen och rodnande. Så ska det inte vara, då sluter den inte tätt och du får magsaftläckage upp genom matstrupen, halsbränna, fortsätter läkaren malande lugnt. 
- Jag tar ett foto av det här så att vi får en dokumentation. 

- Nu ska vi vidare in i magsäcken, säger läkaren. 
Här ser det slätt och fint ut. Slemhinnan här inne verkar vara frisk och fin.
Jag tar och vänder slangen nu och kikar på magmunnen nerifrån bara.

Jag känner hur den svarta slangen vrider sig som en orm där nere i magtrakten. Det gör inte ont, det är bara märkligt obehagligt och underligt.

Mitt i alltihop tänker jag plötsligt på tvångsmatning. Det är så här det känns fast förstås mycket värre ändå, när kroppen och viljan gör starkt motstånd. 
Det finns överallt i vår värld, även i Sverige,  människor som utsätts för en sån här behandling mot sin vilja varje dag, tänker jag. Står man ut? Har man ett val? Vänjer man sig? Detta är ju inte endast förnedrande, det är dessutom i högsta grad mycket obehagligt och sånt kan vara bra att ha kunskap om.

- Nu ska vi ner genom den nedre magmunnen, Pylorus, till tolvfingertarmen, fortsätter läkaren. 
Den ser fin ut. Här verkar det inte finnas några problem. Längre än så här kommer vi inte i ditt inre. Vi drar tillbaka nu, lugnt och fint.

Hela munnen och svalget fylls av slem som följer med slangen upp genom matstrupen. Sköterskan torkar mig med rejäla sjok hushållspapper, jag spottar och fräser och drar en väldigt stor suck av lättnad.
Resan i mitt inre har inte tagit mer än tio minuter. Det är över. Så skönt. 

Nu har jag fått förklaring till mitt problem. Det är inget ovanligt med bråck i övre magmunnen eller fickor på matstrupen har läkaren berättat för mig. Det går förvisso att operera genom titthål, det gjorde man oftare tidigare, men numera alltmer sällan eftersom kräkreflexen därmed försvinner.
Den vill jag behålla. Den är värdefull för mig.

(Bilderna är minnesbilder av mitt inre och mitt idoga stirrande på monitorn och alltså inte en direkt avbildning)