Igår ledde jag en bussresa till Karlstad. Vi var ett antal personer från OM-kultur som tillsammans med inbjudna vänner, sammanlagt 37 deltagare, åkte till Lars Lerins fasta utställning på Museum Sandgrund.
Resan finansierades av nettointäkterna från lotteriet som Ombergsbygdens Kulturarbetarförenings vänförening arrangerar under Konstrundan och inbjudna gäster fick följa med till självkostnadspris.
Kl 8 om morgonen drog vi iväg och strax efter kl 11 var vi framme i Karlstad.
Uppställning efter ankomst.
Sandgrund är ett gammalt danspalats av hög kändisklass. Här spelade Sven-Invars och Vikingarna med flera kända dansband, men uppenbarligen har det dansanta livet spelat ut sin roll och 2012 övertog Karlstad kommun anläggningen för att efter viss kommunal diskussion hyra ut den till konstnären Lars Lerin för en, på årsbasis, fast utställning av hans verk, samt enligt kontrakt, en annan, inbjuden konstnär i ett av alla utrymmen.
Guiden Karin underhåller oss med personlig stil.
Logistiken fungerade perfekt under hela dagen.
Den underbara guiden Karin tog emot oss med värme, kunskap och espri och berättade historien om Sandgrund och konstnären Lars Lerin som hon är personlig god vän till, varefter vi fick egen tid innan det var dags för beställd lunch på Värmlands museum som ligger som nära granne.
Karin hade med sig en liten korg med personliga måleriverktyg från Lars Lerins ateljé.
Därfter gick vi tilllbaka till Sandgrunds museum för att fortsätta våra studier av utställningen tills stängningsdags kl 4, då bussen vände tillbaka mot Ombergsbygden för att anlända hem vid åttatiden efter en fantastisk heldag.
Jag tänker inte gå in på ämnet Lars Lerin och hans konst utan hänvisar till andra medier och kanaler. Det finns så mycket att berätta om både personen och de fantastiska akvarellerna att jag inte vill slå in redan öppna dörrar här i min Naturliga dagbok.
Jag upplever att museet i sig kändes som en paradox: Det gamla danspalatsets karaktär stod i konstrast till alla fantastiska akvareller. Dessa hänger ofta helt öppet och även oglasade utan närmare tillsyn. Man undrar hur detta kommer att gå på lång sikt. Tänk er bara en "Mr Beankopia" på besök.
Hela museiprojektet gav mig personligen en känsla av någon slags dagsländekaraktär. Sålunda fungerade kaffeserveringen mycket dåligt och personalen gav ett lite halvslappt intryck och guiden Karins berättelse inkluderade också information om vissa andra problem.
Allt sådant kompenseras dock med råge av själva utställningens inre kvalitet samt av den gränslöst tillitsfulla tillgängligheten till konstverken samt, som jag tidigare har sagt, den suveräna guiden Karin. Hon kunde verkligen konsten att förmedla både det lilla och stora med personligt engagemang, kunskap, humor och värme och detta höjde oss väsentligt till nya upplevelsenivåer.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar