5 december - Saab och Dags Mosse, en märklig tankebrygga

.
Hörde i nyheterna häromdagen att de kinesiska ägarna nu har återupptagit produktionen av Saab 9:3 i Trollhättan. Det måste väl betraktas som ett glädjande besked för svenskt näringsliv och alla Saabägare som väntat, undrat och längtat.
Själv har jag haft en Saab en gång i tiden. Det var 70-tal och jag köpte en sån där tvåtaktare av Sture i Mjölby. Den var grön och såg rätt fräsch ut, vad jag kommer ihåg, men med driften var det skralt.
Länge körde jag omkring med en tioliters hink fylld med vatten i baksätet eftersom kylaren läckte så förbaskat. Det blev till att fylla på systemet var femte mil ungefär.

Än värre var det med motorkapaciteten. 
Jag minns när jag åkte hem en kväll från Eskilstuna, där jag uppvaktade min nuvarande fru Ulla som jobbade på Fröslunda skola, att det tog mig halva natten att komma åter till Ödeshög. Motorn sotade igen så förtvivlat att jag var tvungen att stanna och putsa på tändstiften varannan mil.
Frihjulet hjälpte förstås lite i nedförsbackarna genom Kolmården, men när jag kom ut på den plana Östgötaslätten var det helt kört.

Jag stannade till vid en mack med verkstad som faktiskt var öppen, sånt finns inte längre, mitt i natten. Det var vid Stångebro, ungefär där Cloettahallen med favoritlaget LHC ligger idag.
Killen var där och mekade med egen bil så jag undrade om han kunde hjälpa mig. 
"Visst", sa han. 
Jag körde upp på smörjbryggan och mekanikern skruvade och hamrade  samt fixade nya tändstift och sa:
"Nu du, nu är den som ny. Den kommer att gå som en klocka. Ge mig tvåhundra kronor".
Det funkade till andra sidan av Linköping, ungefär vid Jägarvallen - detta var på den tid när Riksettan låg kvar på plats och var enda trafikled.

Klockan landade på småtimmarna då jag äntligen var hemma, strax innan det var dags att åter kliva upp för en ny skoldag, jag var lärare på den tiden, i Röks skola nära min längtans Tåkern.

Denna Saab blev både min första och sista och jag lovade mig själv - aldrig mer! och det löftet har jag hållit utan problem och ånger.

*

Det finns många skräpiga och eftersatta ställen på Dags Mosse. Hela området är ett undantag från det rådande moderna och platsen borde egentligen i sig vara skäl nog för en ordentlig studie. Här finns nämligen en mycket intressant "kvarblivenhet", vilken jag själv egentligen är mest positiv till, men det är nu inte alla människor i bygden eller inom det kommunala, skulle jag vilja tro eller till och med veta. När till exempel den nya Riksväg 50 skulle dras genom området, såg myndigheter sin chans att passa på att rensa den tänkta nya vägkorridoren från skräp och rucklig bebyggelse. 
Nu tog ju emellertid riksväg 50 en annan väg till slut, till mångas, inte minst min, lycka och glädje och andras förtvivlan; jag tänker nog skriva om denna kamp snart igen förresten, och så är det också idag att allt står kvar på Dags Mosse ungefär som tidigare.

Akvarell av Gebbe Björkman

Längs mossens grusade huvudväg finns ett hus man knappt tror är bebott, ett av flera egentligen. Men, det är nog så ändå att någon faktiskt bor här, åtminstone ibland har jag sett det ryka ur skorstenen. Vid sidan om detta hus, i det högt gräsbevuxna krattet, står en handfull gamla rostiga och gravt förfallna tvåtaktsSaab:ar. De påminner mig om min gamla bil. De här rullar dock ännu sämre eller egentligen inte alls förstås.

Allt har blivit till ett monument, vilket jag härmed också gjort bildkonst av.
Kanske är det så, att allt som resterar till det slutliga tenderar att bli vackert, nästan till konstverk i sig. 
Gör ett besök och se med egna ögon!