4 december - Besök i ateljén

.
Det händer ibland, det där oväntade, en händelse, ett besök.
Det knackar på porten och jag öppnar för två unga besökare. 

- Vi heter Mattias och Marius. Oj, en konstnärsateljé, va härligt! Kan vi ställa cyklarna här utanför? Får vi komma in?

- Visst, kom in! Välkomna! Vill ni ha en kopp kaffe.

Jag får ett sugande norrländskt "sjjjj" till svar
- När du nu frågar, så hellre thé.

Så sitter vi där vid mitt vackra trädgårdsbord i värmen inomhus, under tavlorna, och pratar en timme om trons betydelse, det mänskliga mötet och om resandets konst.

- Jag är en kristen nomad, säger Mattias. Det här är en slags pilgrimsresa och vi håller oss nära den riktiga Pilgrimsleden.
Jag lever från dag till dag med min cykel. Det är mitt hem, det som blir och sker och det är aldrig enformigt.
Marius och jag träffade varandra för sex veckor sedan och vi tänker oss åtminstone Frankrike som mål och därefter kan jag personligen tänka mig att ta hyra på en båt i Barcelona för fortsatt färd till Sydamerika. 
Så här kan jag även se mig i en familj i framtiden, fortsätter Mattias.

- Då är det bra att du gör allt det här nu, svarar jag. Man stelnar nämligen med åldern. Det är ofrånkomligt, det kommer nog också du att märka.

Marius ler lite osäkert och jag frågar om det inte är ovanligt att en norrlänning som Mattias, från Jockmock, är mer talför än en mas från Dala-Järna. 

- Jo, jag lyssnar mera, svarar Marius blygt, nöjer mig med att svara på frågor liksom. Och jag vet inte än, säger han, hur långt jag följer med, men till Frankrike blir det säkert.

Mattias fortsätter att berätta, skrattar bullrigt, spelar och sjunger.

De tänkte sig att sova hos nunnorna vid Mariadöttrarnas kloster vid Väversunda natten som var, men där var det helt upptaget av nya noviser, så det fick bli hos en gästfri granne, i dennes pannrum, istället. Men där samtalade de å andra sidan långt in på småtimmarna och badade minsann jaccuzi.  

- Nu åker vi bort till Handelshuset som vi har hört talas om. Vi är nämligen på jakt efter vinterdäck till cyklarna. Det ska ju komma snö imorgon sägs det. Tror du att han har sånt? frågar Mattias.

- Om inte Niklas har det, så finns det inte, svarar jag, så lycka till.

Så packar Marius och Mattias sina cyklar fulla med allt, gitarr, trummor och sovsäckar, sätter sig upp, vinkar och fortsätter sin resa. Sitt äventyr.
Och jag, jag minns min egen ungdom. Den känns mycket avlägsen just nu.