Det verkar finnas någonting mystiskt mellan mig och utter. Djuret har blivit en gäckande varelse. Många gånger har jag varit på plats men aldrig vid rätt tid. Endast utomlands, i Spanien, har jag sett utter men aldrig i Sverige. Jo, döda uttrar har jag hanterat en handfull gånger men hittills ingen levande. Jag har sagt ett par vintrar nu, efter många spårtecken och försök, att det borde vara dags. Hoppet lever och för varje gång kommer jag säkert närmare; det blir liksom en kurragömmalek som trissar upp spänningen och min förväntan.
Snart måste det ske!
Jag hämtade hem mina överblivna verk idag från Tjustbygdens konstförenings Vårsalong 2018 och Ulla följde med. Tämligen nöjd med det ekonomiska utfallet är jag nog. Det gick ihop sig åtminstone och vad mera är, så har jag passat på att se mig omkring i Tjusts härliga landskap, hämtat inspiration och motiv för kommande tavlor.
Sålunda tog vi en sväng till Loftahammar på hemvägen, mest för att ta oss till Sjökrogen för en "dagens" i trevlig miljö.
Efteråt gick jag ut på bryggan i hamnen och vad fick jag se tror ni?
Utterns fyrfota galoppsprång över isen.
Utterspår förstås, av den mest typiska sorten. Ingen tvekan om arttillhörighet var det heller.
Ja, jag säger då det. Utter mest överallt!
Spåren, så typiskt rundade med anad simhud och tydlig häl och den här gången av ett stort exemplar, som genast uteslöt mink. De var emellertid inte direkt nattgamla, säkert ett par dygn redan.
Spåren utgick från under bryggan vid Sjökrogen och gick tvärs över hamnen bort längs kajen och försvann i riktning mot havet genom ett vassparti vid en liten udde. Jag hoppas att ortsborna vet, förstår och gläds åt återkomsten.
Inlägg
Hej,
SvaraRaderaAtt du och uttrarna ska vara så okomplatibla är ju en oförståendets gåta men som det hurtigt sägs - trägen vinner!
För mig for korken ur i fjol med mitt livs första uttermöte efter 25 års spaning. Jag vill tro att poesins kraft kan puffa på händelseförloppet/mötet markant. Hade (då) läst Martinsons dikt utter.
I år har det redan blivit utterligare tre charmanta sammanträffanden på iskanten senast för några veckor sen, bäst beskrivet som "utteryra!"
Hukande i svagt gryningsljus intill Dalälven med en mugg rykande thermoskaffe i nypan lite frånvarande meditativ när en utter med en fisk i käften elegant gled upp på iskanten tätt följd av två ystra och mycket pratsamma halvvuxna ungar. Avståndet max 25 meter.
Alltför starkt kaffe? Åjovars. Men ändå. Jag trodde knappt mina ögon.
Fisken lämnades kvar på isen när hon återvände till det svarta vattnet för att fortsätta födosöka. Om matbiten uppstod ett livligt palaver, ett kivande om och dragande i innan lek och stoj på syskons vis utbröt så nära som 15 meter. Hela tiden påkopplade visselsignaler höga och skarpa, som mer lågmälda på tonskalan. Ibland rena tågvisslorna. Morr förstås, legio. Söta förstås, obeskrivbart.
Mor utter såg mig i det allt bättre morgonljuset i samma ögonblick hon klev upp på iskanten för tredje gången, återigen med en nyfångad fisk. Ett kort hårt varnande frust och de var borta.
Ibland står naturens stora godispåse vidöppen för insyn...
Dagen därpå skumpade en mink på närhåll förbi på iskanten. Oj, vilken markant skillnad i storlek, kompakthet och tyngd. Konverterat till fågelspråk grunnar jag på korp - kaja men det känns inte som tillräckligt korrekt relevant beskrivning. Skillnaden är större än så sedda på närhåll i varje fall tycker jag. Sedda på långt håll ansluter säkert andra parametrar.
Minken är ju något av en marodör i markerna men när den passerade mig steg ändå en ömhetens känsla upp. Det är ju ändå ett strävande liv. Och att dess förfäder (?) kanske rymde (blev utsläppta) från någon farm någon gång i tiden är ju inget den själv kan råda över. Ivrig att få fortsätta leva sitt vattenliv såg den ändå ut att vara.
Håller tummarna (och det som mellan övriga fingrar ser ut att vara simhud) för dig och uttern.
Har letat dikten men har tydligen gått i tillfälligt undervattensläge. Kommer samtidigt med din utteranmälan här på bloggen.
Vilken blossandets soliga dag det varit - Vårdagjämning 2018!
God middag min vän och stort tack för din långa och intressanta kommentar som jag först nu tar tag i.
SvaraRaderaDet där att allting inte blir serverat på silverfat är viktigt och jag tror mig förstå att du och jag är överens därom.
Ibland, kanske t o m oftast, är själva förväntandets anspänning det finaste i hela processen.
Jag tänker att om jag vore mångmiljonär och kunde få allting, resor över hela jorden, alla upplevelser och önskningar lika snabbt och enkelt som att knäppa med fingrarna, så skulle knappast någonting vara någonting värt.
Jag väntar och har alltid väntat på det där som kan komma, det kan vara att få se en utter eller en varg eller ett nytt alldeles nytt blomster eller insekt eller vad det vara må.
Kanske kommer jag att få se utter till slut i år och det kan ju bli ett slags klimax och antiklimax på samma gång.
Jag är nöjd så här med själva förväntandet.
Nu håller vi tummarna Thord för att våren ska bli varmare igen! hälsar
Gebbe