26 mars - Med anledning av den tidiga våren

.
Den förtidiga våren fortsätter. Den måste vara minst två veckor, kanske upp till tre för snar än normalt. Så känns det i alla fall, nu när vi redan har satt ut trädgårdsmöblerna för en solvärma i bar överkropp på altanen, när Ombergs blåsippsbackar redan börjar få ett annat anslag, av vitsippor, och när krokusarna i trädgården sorgeligt har börjat vissna.



Idag när jag kommer till ateljén fräser det om en stare som sitter i päronträdet hos polisen. Den sjunger med spretiga strupfjädrar och darrande vingar, nyanländ sen igår med kroppen full av hormoner.
Hur ska jag hinna med att uppleva allt, det är den känsla av tillkortakommande som jag måste bekämpa varje intensivt förbiilande vår. Aldrig att tiden räcker till.



Häromdagen kom transträck på transträck över himlen. I rak och snabb kurs mot norr i sällskap om tio - tjugo individer med några minuters mellanrum; säkert delar av ett sammanhållet storgäng som lämnade Spanien för ungefär en månad sedan, såsom jag då skrev om det (se nedan).
De här tranorna är inte bygdens. De ska vidare mot Norrland, Finland och Ryssland och vara framme i tid till den traktens snösmältning och islossning.
Våra tranor har redan börjat lägga ägg.



I torsdags i förra veckan gjorde jag premiärturen i kanot på Tåkern. I en underbar vårdag med lugnt väder paddlade jag ut genom Renstad kanal utanför min målarstuga och den där speciella känslan av lust och frihet exploderade i känslor.

Kaveldunets fruktkolv som för bara en månad sedan var brunsvart och stenhård har spruckit upp och frisläpper nu tusentals frön för vinden.

En knölsvan känner sig trängd av mig mot en vasskant. Den vänder upp i vind och kommer springande snett förbi mig för att få lyft på sin 12 kilo tunga kropp. Vattnet piskas och vingarna sjunger.

"mhrrr ... mhrr", varnar den sin hona som vilar dold i vegetationen.

Jag vänder respektfullt och funderar lite över alla dessa foton av lyftande svanar "en face"; så nödda och tvingade av närgångna fotografer.

På vattenytan, ännu fri från näckrosor och andmat, simmar skräddare och virvelbaggar samt en armpenna från en gräsand.
Vackrare än så här kan naturen inte vara skapad.

Ändå är det något i premiärturen, som känns annorlunda och konstigt. Efter en stund vet jag varför; det är så tyst och stilla.

Vassen och vattnet är påfallande tomma.

Inga rörsångare och trastsångare sjunger - dit är det mer än en månad kvar.

Inga vattenrallar grymtar.

Ingen brun kärrhök svävar över vipporna. Och med skäggmesar är det ytterst dåligt. Jag hör dem på endast ett ställe.

Inte ens sävsparvarna sjunger. Jag finner dem senare ännu kvardröjande vid det bortglömda vetefältet uppe vid vägkanten.

Det är för tidigt. Våren är inte i fas med vädret. Så är det!

Det som är på plats är enstaka par av gråhakedoppingar som vrålar hest i revirspel, men det är långt ifrån fullsatt och jag hade väntat mig mycket mer av den varan.

Inte en enda skäggdopping ser jag men fortfarande en handfull arktiska salskrakar på vattnet.
Jovisst! Det är ju ännu bara mars månad.

Det som ändå stämmer med känslan och omgivningen är alla sothönsen och deras kackel samt rördromarna, de är påtagliga och tidiga även om flera av dromarna ännu inte är upptutade utan fortfarande kämpar med det vårliga målbrottets heshet.

Men det där med att våren är ur fas brukar jämna ut sig. Snart kommer väl ett oundvikligt bakslag med suck och stön som följd och lägger allt till rätta igen. Det är svårt att vara helt tillfreds med våren. Den är alldeles för stor och viktig för att generaliseras.