.
Jag har just sett programmet Vetenskapens värld och är tagen och inåtvänd. Jag värmer mina händer i diskvattnet, låter vattnet slinka mellan fingrarna ... tänker, funderar och får små små ögonblick av insikt, tror jag ... fast ändå inte ... men kanske.
Vad är verklighet. Vilken är den hemliga koden.
I programmet talas om universums, verklighetens, egen händelsehorisont som en holografisk hinna projicerad av och från en inre okänd storhet/möjlighet; en ytlig spegel av vad som egentligen är. Har jag fattat det rätt så?
Försök inte att förstå, är rådet man får av vetenskapsmännen som funderar ut möjligheternas labyrint i programmet; hjärnorna som ägnar sig åt just detta ämne.
Men samtidigt: det går inte att omfatta med förståndet, hör jag dem säga.
Men är det inte just häri det ligger, känner jag, i tveksamheten, i oförmågan att egentligen förstå, kombinerat med ögonblicksglimten av fattning samt i de variabla möjligheterna. Är det inte detta som är verkligheten.
Jag tror så att ...
verkligheten blir det du önskar av den. Den djupnar och spretar ju mer du försöker att förstå. Du sträcker dig efter den och den försvinner i mer och mer detaljer och formler tills den slutligen blir bara matematik, om det är det du vill, ty allt går att beskriva med matematiska formler; allt, såsom en fågelnäbbs krökning, himmelsglansen i ett fuktigt öga, en smörblommas gult ultravioletta färg, vattnets klibbighet och musikens mysterium, för att ta några exempel av alla oändliga varianter.
Jag tror det finns en verklighet, ett universum om du så vill, för var och en av allt och alla. Den är subjektiv, det är min teori. Min verklighet är bara min. Ingen annans. Ingentings annat.
Lika väl som att universum och verkligheten är hur oändligt stort och komplicerat som helst kan allt också bli hur obetydlig och oväsentlig i samma stund i ett annat perspektiv och därmed faktiskt i lika grad hur begränsad som helst; i huvudet på en fluga till exempel men något "viktigare" hos en igelkott, säkert ännu lite till med en korp eller en schimpans och av större betydelse först för den som ägnar saken intresse: en filosof, en astrofysiker, en kärnfysiker, matematiker eller kvantexpert.
Fast om jag nu resonerar så, bör jag samtidigt inse att jag utgår från ett strikt mänskligt perspektiv och till och med strikt eget och att detta visst inte är mera rätt beskrivande än någons/någots annat. På så sätt blir alltin en rundgång, ett cirkelbevis. Igen och igen och igen.
Jag tänker på nålsögat och kamelen! Bortom det där snäva ögat vidgar sig intet till alltet, till oändlighet och evighet. Det går faktiskt att ta sig igenom - det säger kvantfysiken. Men då du, ligger nog universum, verklighetens innersta väsen öppen i våra händer och därmed har vi nog desvärre också öppnat Pandoras ask och blivit galna på kuppen!
.
Jag har just sett programmet Vetenskapens värld och är tagen och inåtvänd. Jag värmer mina händer i diskvattnet, låter vattnet slinka mellan fingrarna ... tänker, funderar och får små små ögonblick av insikt, tror jag ... fast ändå inte ... men kanske.
Vad är verklighet. Vilken är den hemliga koden.
I programmet talas om universums, verklighetens, egen händelsehorisont som en holografisk hinna projicerad av och från en inre okänd storhet/möjlighet; en ytlig spegel av vad som egentligen är. Har jag fattat det rätt så?
Försök inte att förstå, är rådet man får av vetenskapsmännen som funderar ut möjligheternas labyrint i programmet; hjärnorna som ägnar sig åt just detta ämne.
Men samtidigt: det går inte att omfatta med förståndet, hör jag dem säga.
Men är det inte just häri det ligger, känner jag, i tveksamheten, i oförmågan att egentligen förstå, kombinerat med ögonblicksglimten av fattning samt i de variabla möjligheterna. Är det inte detta som är verkligheten.
Jag tror så att ...
verkligheten blir det du önskar av den. Den djupnar och spretar ju mer du försöker att förstå. Du sträcker dig efter den och den försvinner i mer och mer detaljer och formler tills den slutligen blir bara matematik, om det är det du vill, ty allt går att beskriva med matematiska formler; allt, såsom en fågelnäbbs krökning, himmelsglansen i ett fuktigt öga, en smörblommas gult ultravioletta färg, vattnets klibbighet och musikens mysterium, för att ta några exempel av alla oändliga varianter.
Jag tror det finns en verklighet, ett universum om du så vill, för var och en av allt och alla. Den är subjektiv, det är min teori. Min verklighet är bara min. Ingen annans. Ingentings annat.
Lika väl som att universum och verkligheten är hur oändligt stort och komplicerat som helst kan allt också bli hur obetydlig och oväsentlig i samma stund i ett annat perspektiv och därmed faktiskt i lika grad hur begränsad som helst; i huvudet på en fluga till exempel men något "viktigare" hos en igelkott, säkert ännu lite till med en korp eller en schimpans och av större betydelse först för den som ägnar saken intresse: en filosof, en astrofysiker, en kärnfysiker, matematiker eller kvantexpert.
Fast om jag nu resonerar så, bör jag samtidigt inse att jag utgår från ett strikt mänskligt perspektiv och till och med strikt eget och att detta visst inte är mera rätt beskrivande än någons/någots annat. På så sätt blir alltin en rundgång, ett cirkelbevis. Igen och igen och igen.
Jag tänker på nålsögat och kamelen! Bortom det där snäva ögat vidgar sig intet till alltet, till oändlighet och evighet. Det går faktiskt att ta sig igenom - det säger kvantfysiken. Men då du, ligger nog universum, verklighetens innersta väsen öppen i våra händer och därmed har vi nog desvärre också öppnat Pandoras ask och blivit galna på kuppen!
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar