12 mars - Fjäril utan vingar

.
Hemma på garageuppfarten igår upptäckte jag en annorlunda insekt.
Det var en fjäril utan vingar. En hona av arten frostfjäril.
Jag tog upp henne, hämtade kameran och dokumenterade förstås, så som jag gör med det mesta av natur som jag påträffar.

Det är väldigt annorlunda med en fjäril utan vingar. Jag själv har inte några problem därvid, men jag förstår om en människa kan känna tvekan över att lyfta upp ett sånt här litet ludet djur i sin hand.

En fjäril är en fjäril men utan vingar något annat, något annorlunda, något otäckt eller kanske till och med något farligt.

Hon var mjukt grå, vit och svarthårig med ljusare noder på antennernas leder och huvudfäste och var mycket långbent och rörlig, när hon efter en stund förstod att det inte hjälpte längre att vara orörlig och spela död i min hand



Sen placerade jag henne på stammen av vårt plommonträd där hon smälte in så väl bland barkflagor och lavar att hon helt trollades bort inför mina ögon.



En fixeringsbild - en frostfjäril i rätt omgivning är i stort sett omöjlig att hitta.

En trädgårdsexpert hade bestämt chockats av mitt tilltag att sätta den äggstinna honan på plommonträdets stam eftersom frostfjärilen betraktas som ett svårt skadedjur på bärande träd. Att klämma henne till döds, skulle säkert ha ansetts vara det enda rätta.
Men jag kunde inte. Hon var så vacker. Och dessutom så ur tid.

Återstår således att senare i sommar följa upp det hela, leta efter de tre centimeter långa gröna, med gula längstrimmor tecknade, larverna på bladen för att försöka begränsa skadorna innan de eventuellt blir alltför svåra.



Den här frostfjärilshonan var som sagt alldeles ur tid. Jag läser nämligen i litteraturen att denna lilla mätarfjäril, vars hanar ändå kan flyga, är att betrakta som en senårsart.

Mot höstens slut, då frosten slagit till, klättrar den parade honan upp på äppleträdens stammar och lägger mängder av små ägg som kommer att övervintra varefter de nykläckta larverna knaprar i sig av de svällande knopparna och grönskande bladen under följande vår och sommar.

Nu i mitten av mars, skulle egentligen inte några fullbildade honor finnas till hands. Den här honan har glömt att kika i almanackan och kommit snett i tillvaron och jag tror kanske inte att det blir en lyckad fortsättning för hennes efterkommande även om hon har mängder av befruktade ägg i sin välfyllda bakkropp. Jag skulle nämligen kunna tänka mig att äggen måste genomgå en vinterpaus för att kunna kläckas.

Tja, sånt vet jag förstås inte säkert och det brukar ju vara en god regel när det kommer till natur, att inte vara för säker, menar jag.