.
Fönstren skallrar, markiserna dunkar och väggarna knakar. Ett nålsticksfint men supertätt smatter blästrar huset så att vi båda väcks ur sömnen med ett ryck.
Jag rusar upp. Vad är det som händer?
En veritabel snötromb drar förbi utanför. Vindarna piskar trindsnö till mjölmolniga kaskader och träden viker sig dubbla. Ett herrans oväder är det och det varar i tjugo minuter, sen dör det bort nästan lika fort som det dök upp och solen börjar bryta igenom bakkanten.
Men hela dagen består vindarna och i skuggan ligger snön återfrusen till en isig skorpa nu om kvällen.
- Ett otroligt oväder har just dragit förbi här hemma, säger Göran, när han ringer senare på dagen,snöstorm och orkanbyar.
- Jag vet och förstår vad du menar, svarar jag. Det passerade oss i morse. Och jag har faktiskt hört om ingående åska inte långt härifrån.
I uselvädret sjunger dubbeltrasten som bäst med andan ångande ur strupen.
- Och kan du tänka dig, fortsätter Göran. Mitt i stormen när den var som värst, började dubbeltrasten att sjunga. Det är märkligt. Det måste ju finnas nån orsak med det; en biologisk mening.
Jag funderar under hela dagen från och till i pauserna mellan måleriet, kan inte låta bli att tänka på det där Göran sa om "Nån biologisk mening".
Den är nog vår mesta trastdoldis, dubbeltrasten. Den är i och för sig inte ovanlig, stor som en björktrast men ganska tystlåten och smygande och den hör till storskogen, åtminstone i vårt land.
Dubbeltrastens sång är en vemodig och ganska kort sångstrof, som ofta upprepar sig; kortare än koltrastens pärlande klara toner men längre än taltrastens stackatoupprepningar, och den har en klar mollton med ett typiskt rullande tjockt r-ljud i botten; med samma klangfärg som i sitt snarkande lockläte.
Fönstren skallrar, markiserna dunkar och väggarna knakar. Ett nålsticksfint men supertätt smatter blästrar huset så att vi båda väcks ur sömnen med ett ryck.
Jag rusar upp. Vad är det som händer?
En veritabel snötromb drar förbi utanför. Vindarna piskar trindsnö till mjölmolniga kaskader och träden viker sig dubbla. Ett herrans oväder är det och det varar i tjugo minuter, sen dör det bort nästan lika fort som det dök upp och solen börjar bryta igenom bakkanten.
Men hela dagen består vindarna och i skuggan ligger snön återfrusen till en isig skorpa nu om kvällen.
- Ett otroligt oväder har just dragit förbi här hemma, säger Göran, när han ringer senare på dagen,snöstorm och orkanbyar.
- Jag vet och förstår vad du menar, svarar jag. Det passerade oss i morse. Och jag har faktiskt hört om ingående åska inte långt härifrån.
I uselvädret sjunger dubbeltrasten som bäst med andan ångande ur strupen.
- Och kan du tänka dig, fortsätter Göran. Mitt i stormen när den var som värst, började dubbeltrasten att sjunga. Det är märkligt. Det måste ju finnas nån orsak med det; en biologisk mening.
Jag funderar under hela dagen från och till i pauserna mellan måleriet, kan inte låta bli att tänka på det där Göran sa om "Nån biologisk mening".
Den är nog vår mesta trastdoldis, dubbeltrasten. Den är i och för sig inte ovanlig, stor som en björktrast men ganska tystlåten och smygande och den hör till storskogen, åtminstone i vårt land.
Dubbeltrastens sång är en vemodig och ganska kort sångstrof, som ofta upprepar sig; kortare än koltrastens pärlande klara toner men längre än taltrastens stackatoupprepningar, och den har en klar mollton med ett typiskt rullande tjockt r-ljud i botten; med samma klangfärg som i sitt snarkande lockläte.
kryuirriu -kju-kjurr
krryurriu -kjurr
kryy-kju-kriurrriy- kju"
Jag har en teori! Jag tror dubbeltrasten sjunger när vädret är som värst för att få vara ensam.
När godvädret råder dominerar de andra trastarna och dubbeltrastens sång försvinner i mängden.
Så har arten hittat sin egen sångnisch.
I uselvädret är den utan konkurrens.
När godvädret råder dominerar de andra trastarna och dubbeltrastens sång försvinner i mängden.
Så har arten hittat sin egen sångnisch.
I uselvädret är den utan konkurrens.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar