7 mars - Naturmorgon med svanar och falkproblem

.
Det blev en ordentlig portion svanprat med Naturmorgons reporter Jenny vid Tåkern idag.
Hon ringde igår och beställde träff med mig för att göra ett reportage till kommande lördagssändning om en av våra "vanliga och vackra" fågelarter som annars nästan aldrig kommer till tals - knölsvanen.

Vi träffas i ateljén, äter revbensspjäll i Väderstads kulinariska Centralkrog och sen börjar vårt arbete vid Glänås.
Därefter, passande nog, färdas vi vidare till under Svanshals kyrkas gyllene kyrksvan, där vi har den stora utsikten över sjön med alla dess svanar. Hela inspelningen blir lång och omfångsrik. Men detta basmaterial kommer Jenny hemma att klippa ner till cirka 10 minuters inslag, tror jag.



Jenny fotograferar ett lågt byggt ekorrbo i en liten tall vid spången i närheten av Naturum Tåkern.

Efter själva intervjun önskar Jenny spela in lite ljudeffekter och vi vandrar ner mot Sjöstugan för att få med gässens kackel, vipornas gnäll och kajornars tjatter.

En havsörn snurrar runt över strandskogen och får upp mängder av gäss på vingarna och därmed blir Jenny mer än nöjd.

Just där och då ser jag ytterligare en stor rovfågel hastigt vina förbi över strandängen i höger ögonvrå. Jag anar en snabb och stark fågel som kastar sig ner bakom vegetationen och min direkta känsla säger duvhök, men en egendomligt spetsvingad sådan.

Fågeln försvinner bakom en stor sälgbuske och förblir borta för våra ögon där vi står.

Så vi smyger försiktigt något närmare och ser att den sitter på en staketstolpe mitt på Svanshals äng ungefär 150 - 200 bort.

Jag får uppenbara problem med att bestämma vad det egentligen är för sorts fågel.

Jenny har åter fått fram mikrofonen. Den har jag alldeles framför ansiktet och mina spontana idéer och mitt resonemang om fågeln går således från och med nu rakt in i arkivet; en intressant och något stressande ny upplevelse för mig.

Det är en stor fågel, som en duvhök, men tecknad nästan som pilgrimsfalk, men ändå inte helt och fullt. Den har en mörk mask på huvudet med ljust ansikte och haka. Den ser längsstreckad ut på bröst och mage och har en något gulbeige ton ner mot buken. Vingar och stjärt går i grått med brun anstrykning.

Så min slutsats där på platsen leder mig ändå mot pilgrimsfalk, en stor sådan och ännu inte helt utfärgad; alltså en något ung hona av pilgrimsfalk, tänker jag och meddelar också detta in i mikrofonen. Sålunda fortsätter vi att resonera med detta som utgångspunkt, Jenny och jag, även om jag i mitt huvudet inte får till allt det där med teckningen och storleken. Jag vill ju inte verka velande och tveksam i radion.

Plötsligt lyfter fågeln, under inspelningen, och då ser jag direkt att detta inte är en pilgrimsfalk. Det är en jaktfalk. Den är stor och tung med mäktiga och relativt långsamma vingslag, har spetsiga men breda vingar och rejäl stjärt.

Det hela är fantastiskt. Den kommer rakt mot oss och jag ser in i det svarta ögat.
Så svänger den bort något från linjen, passerar över hukande och skrämda grågäss, stiger över taggtrådsstängslet inte mer än 75 meter bort och flyger kraftfullt in över höstvetet där två kanadagäss går upp i väsande och upprätt försvarsställning med utbreddda vingar och öppna gap. Jaktfalken gör några halvtama utfall, testar gässen, och försvinner därefter lågt över terrängen bort i sydlig riktning. Vi ser den inte mer.



Här står vi Jenny och jag med gapande munnar. Jag berättar att jag inte har sett jaktfalk i Tåkernbygden sedan 1990-talet och så kommer den så här, mitt under en radioinspelning, där jag är utan tub och rejäl kikare. Och jag tänker förtvivlat: vilka bilder jag kunde ha fått om min kamera med 300-telet hade varit med. Att man aldrig lär sig!

Nu hemma i ateljén är jag ännu kallsvettig av upphetsning och känner samtidigt ganska så stor oro över hur mitt resonemang kommer att te sig i Naturmorgons lördagssändning. Det där med att "fastna på" pilgrimsfalk känns så här i efterhand alldeles tokigt, den var ju så stor, det var mera som duvhök över fågeln. Men ändå förstod jag aldrig att detta kunde vara en jaktfalk då den satt där på stolpen.

Och det är väl som Jenny säger, att det här inslaget kommer att bli en väldigt bra illustration i radion över hur besvärligt och svårt det kan vara ibland för en fågelskådare - inte minst om personen samtidigt ska resonera om det hela direkt i mikrofonen. Tid för eftertänksamhet finns inte.

Och med detta i huvudet får jag väl trösta mig en smula. Med detta och med min nya naturmorgonsmössa utanpå detsamma.

Och Jenny, hon är jätteglad. Nu fick hon en extra 5-minutare att stoppa in i programmet.
Hör själv i Naturmorgon på lördag fr o m kl 06.00